Solen lyser på min trapp. Storspoven
spelar över lägdorna, tranorna skränar ikapp med fiskmåsarna.
Träden är fyllda av allehanda sjungare och kraxare, Grönsviska
såväl som Trastbena, Svisselfink och Grönskvattare. Katten Frasse
gnorrar lite bakom ryggen på mig. Han vill jag ska sitta ner på
trappen så han får kliva upp i knät på mig och bli kliad. Han får
som han vill. Temperaturen är bara några grader över noll i
skuggan men i solen där vi sitter, jag och Frasse, är det nog
närmare 12-13 grader. Förutom den snudd på öronbedövande
fåglalåten hörs inte ett ljud. Ingen traktor, inga bil, bara
vinden – och fåglarna. Livskvalitetsmätaren står på fullt och
nålen ligger darrande mot spärren vid maxnivån.

Likväl känner jag mig otillräcklig.
Något stör mig. Irriterar mig. Jag känner mig ledsen över att
saker och ting inte är som de borde vara. Jag har nära och kära
som, om inte daglig dags så i alla fall nära nog, måste brottas
med myndigheter och institutioner. Detta trots att deras
gensammansättning gör det svårt, ibland omöjligt, att föra den
sortens kamp. Inte för att dom inte vill eller orkar, utan för att
det ligger precis just utanför deras räckvidd. Precis utanför
kartbilden. Med fingertoppar aldrig så snubblande och snuddande nära
greppet faller hjälpen undan inför deras ögon. De som behöver
hjälpen som mest, får minst hjälp att nå den.

Jag våndas över att vi inte tar
tillräckligt hand om oss själva. Både fysiskt och mentalt. Vi är
inte riktigt så där rädda om oss själva som vi faktiskt
förtjänar. Inte på jobbet, inte i hemmet och inte ute i naturen.
Vi jagar fel värden, ser oss om efter snedvridna värderingar och
letar skyldiga på fel platser vid fel tillfällen och av fel
anledningar. Vi skräpar ner, köper, byter ut och slänger, ibland
utan att slita ut färdigt, vi sätter nivåer utifrån glans och
prydnad, inte behov och funktion. Vi strör pengar ikring oss med den
självklarhet bara vi människor har.

Ändå vägrar jag ge upp. Jag tillåter
mig inte nedslås. Jag vet att jag inte alltid kan uppnå det som
behövs, men istället för att grämas över missade måltavlor
gläds jag över att jag faktiskt får ställa upp nya, i skiftande
och valfria storlekar och avstånd. Jag deltar i globala
förbättringar på min egen lilla nivå, hemma i huset på landet.
Jag gör det jag kan, på det sätt jag kan. Jag förväntar mig inte
att min lilla handling på egen hand ska förändra världen, men
likt droppen som urholkar stenen blir just mitt nedslag en del i det
som komma skall. Min egen lilla tråd i den stora väven som kallas
Mänskligheten är stark, tillräckligt stark. Jag finner trygghet i
det och fortsätter mitt liv.

Jag sveper med blicken runt
gårdsplanen, ser bortom den, ser skogen, lägdorna, bergsknallarna,
molnen, hör vinden susa i träden – och fåglarna – och nu också
en ensam moped som ensamt knattrar hemåt. Jag kliar Frasse lite
extra bakom örat och han klöser mig i benet. Jag drar ett djupt
andetag och hör än en gång Storspoven ekande spela över lägdorna
norrut.

Nålen på livskvalitetsmätaren darrar
till och kröks när den passerar spärren vid maxnivån…..