Slänten var brant, mycket brant. Några ungdomar i byn hade mätt den och påstod att den mätte 53 grader, men Ruben Larsson, som flera gånger arbetat i den, visste att den bitvis var brantare än så. Men nu skulle den alltså röjas. Igen. Ruben suckade djupt, lyfte upp motorsågen och började klättra upp. Röjningen gick bra, han började av erfarenhet i den mindre sluttande delen, och arbetade sig framåt mot branten. Småträden föll kors och tvärs och Ruben började skönja slutet.

Ruben skulle just till att kapa ner en bunt småaspar när han såg en huggorm ligga vid roten av asparna. Ormen verkade inte rädd utan plirade lite försiktigt mot gubben och såg ut som om den tänkte ”Vad gör du? Du stör mig. Faktiskt!”. Ruben, som av naturen var positivt och välvilligt inställd mot alla varelser som figurerade i vår herres hage, hade lite svårt för just ormar. De var lite oärliga och bakhållslömska i sitt beteende, tyckte han. Ungefär som de där jaktspindlarna som hoppar fram mellan golvplankorna på verandan. Nå, Ruben beslöt sig för att inte vara rädd, om nu ormen inte hade tänkt vara det heller. Ormen började röra på sig, bort från buskarna i sakta mak. Det var en ståtlig best, såg Ruben när den rätade ut sig.. Mörkt brun i skinnet och det kolsvarta zick-zackmönstret gnistrade i solen. Ruben tog ett ögonmått mellan en rot och en sten och smusslade fram tumstocken och mätte. Jodå, ormen var dryga 75 cm lång och mitt på kroppen var den gott och väl en och en halv tum tjock. Ruben ville inte störa ormen mer än nödvändigt och gjorde därför en kringgående rörelse och började jobba från andra hållet, i den brantaste delen.

Det gick lite långsammare, men han höll också noga utkik efter ormen. Den hade flyttat sig en bit och Ruben kunde, med ena ögat på ormen, fälla ikull de sista asparna och röjningen var klar. Han stängde av motorsågen och satte sig ner på en sten och kikade ut över nejden. Det var soligt men inte alltför varmt och arbetet hade gått bra. Mitt i allt det han satt där och filosoferade hörde han ett svagt prassel vid sina fötter och kikade ner.

Där kom ormen krypande, med siktet inställt på Ruben, det kunde han tydligt se. Plötsligt for ett minne genom skallen, hur yngsta barnet sett en orm och ivrigt påpekat att ”omret kryper, och den har svansen med sig!!”. Ruben log snabbt men satt blickstilla ifall ormen skulle få något för sig. Ormen ringlade sakta, sakta fram genom riset och upp över Rubens vänstra fot, stannade till och liksom luktade i luften, innan den lugnt och stilla kröp ner i Rubens hjälm och ringlade ihop sig där. Ruben funderade en stund vad han skulle göra, men sen tyckte han sig höra en röst i huvudet, en lätt väsande röst som sa:

”Ni tvåbeningar är märkliga varelser. Ni springer runt på era styltor och stressar och jagar hela dagarna, lever om och skräpar ner. Sånt gör inte vi ormar. Vi föredrar att sitta så här i en solslänt och bara njuta av livet och värmen. Och ni har mage att kalla er för skapelsens krona! Nu kan du göra vad du vill. Låt mig ligga kvar och hämta hjälmen i morron, eller så lyfter du bort mig försiktigt. Jag lovar att inte bita dig, inte med gift i alla fall. Gör som du vill, jag ska sola….”

Ruben satt en stund och funderade innan han lyfte den ormfyllda hjälmen lite åt sidan, flyttade ner från stenen och lade sig att slumra en stund i den solvarma slänten, tätt intill den solande ormen….