Låt mig bara först av allt säga detta: JA!! Jag är en Faceboknörd!! Jag uppdaterar statusar, kommenterar bilder, jag klickar gilla och strör visdomsord kring mig i halsbrytande krumsprång. Jag gillar Facebook. Det möts, det träffs, det delas upplevelser och hittas gamla och nya vänner (och gamla flammor!), det återknyts gamla, nötta men outslitliga band. Jag skapar nya kontaktnät och lär mig spännande saker om människor jag aldrig mött. Jag snuttifierar mina dagar med kaxig skämtsamhet och uppsluppen retsamhet. Jag busar med ungdomar och får en inblick i deras värld.

Dock.

Ibland får jag en uppmaning om att klistra in det ena eller andra i min status. Det kan handla om cancersjuka, om misshandlade barn, om att älska sina föräldrar eller andra helt igenom dunderempatiska handlingar.

Jodå, visst värker mitt hjärta för alla dessa saker, men… jag vill ju säga nåt själv! Jag vill ju SJÄLV formulera mina tankar kring bötesbeloppen för knarklangning. Snuttifierar och förnedrar jag inte bara mig själv utan också de drabbade med att via två enkla musklick ta ställning. Blir det egentligen MIN ställning jag tar? Tar jag inte någon annans och gör den till min för att det blir enklare så? Snabbare? Älskar jag mina barn sådär gränslöst mycket så att jag bara vill spricka, visar jag då det genom att klippa och klistra med tangentbordet?

Jag blir rädd. Rädd att jag blir falsk, oäkta, en blek kopia som inte själv kan hitta på nåt vackert att säga utan desperat greppar andras, multipelt kopierade statusar.

Men dom kommer ju aldrig, dom där genomtänkta och välskrivna statusarna från mina fingrar. Jag skriver ju aldrig om dom där barnen som blir ihjälkörda av rattonyktra bilister. Jag kommer aldrig till skott innan nån annan kommer med en färdigformulerad, färdigkopierad tanke.

Så där står jag, fylld av välvilja och empati, men det blir inget. Jag håller med i tysthet, ensamhet. Men jag håller med….. och där står jag och andas….