Detta har varit en av de värsta veckorna någonsin på jobbet. Efter att världen befunnit sig i fritt fall (ekonomiskt i alla fall) under några månader (fast egentligen i ett par år) så drabbades även vi av nedskärningar. 7 uppsagda blev 11 uppsagda som i förra veckan plötsligt blev 22 uppsagda.

Knappt hade chocken över detta lagt sig förrän nästa kom. De senaste 11 uppsagda skulle gå hem (med full lön) direkt. Kvar blev en minimistyrka på 10 arbetare och 5 tjänstemän (som dock ska bli 4, kanske bara 3 inom kort).

Vi tio som är kvar samlades tisdagafton i matsalen för att lägga upp någon slags strategi för kommande veckor. Under tiden defilerade våra hemskickade kamrater förbi utanför och hjärtat sjönk sakta ner till bottennivåer hos oss alla. Visst finns det bland de hemskickade personer jag kanske inte är bästa kompis med, personer man inte skulle välja att umgås med, eller som en av kollegorna sa: ”Visst är en del av dom riktiga ’pain in the ass’ men det är ju MINA ’pain in the ass’!!” (översättning till mamma: ”pain in the ass” betyder ungefär ”finne i röven”).

Arbetsmoralen var på onsdagmorronen förklarligt låg, men en del kollegor hade nog egna demoner att tas med för de pratade knappt ett ord på hela dagen. Dock gick arbetet rätt bra, får man säga. Visst är det 8-10 år sen jag jobbade i skarpt läge s a s i galven, men i kroppen finns ändå tusentals timmar med jobbet så själv tycker jag det rullar på rätt bra. Handhavanden och själva ”tänket” ploppar upp allteftersom. Men den dagen präglades ändå av chock, sorg, saknad och frustration, kanske t o m desperation hos en del av oss.

Igår hade vi ett kort möte innan vi gjorde helg där vi fick veta att allt kanske inte var så nattsvart som det ser ut just nu men att ingen riktigt vet nåt säkert. En av våra största kunder kör ett prispressar-race mot oss just nu så vi får se var vi hamnar. Annars verkade chefen nöjd med vår insats och vi får jobba lite på ”gehör” framöver ett tag. Lösa problem allteftersom, göra insatserna där de behövs och inte låsa fast oss vid olika positioner och arbetsuppgifter.

Sammantaget känns allt väldigt konstigt och ovant, men jag vägrar lägga mig ner och bara dö utan tänker fortsätta att göra mitt bästa, så får vi se hur långt det räcker.

En morbror till mig sa en gång att ”varje morron man kommer till jobbet och inte får sparken vet man att man har minst sin uppsägningstid kvar att jobba”. Ungefär där känns det som om jag befinner mig just nu, men det känns inte skrämmande eller obehagligt utan jag tar en dag i sänder och löser de problem som kommmer när dom kommer, inte förrns.