Torbjörns Blogg

2008 är äntligen över. Det gick lite segt i slutet men nu är vi där. Märkligt att man hänger upp sig på en natt så där. Natten mellan den 31/12 och 1/1 är ju bara intressant därför att VI bestämt det. Vintersolståndet är över, det finns inga speciella årstidsväxlingar där, det finns egentligen ingenting i den natten annat än vårt behov av att göra avslut och börja något nytt.

Traditionen är förstås gammal, julematen skulle räcka till tjugondagknut, annars fick man ett dåligt år på gården. Kanske är det därför vi vräker på med mat och specialbehandlar skinkan så den ska räcka vecka ut och vecka in. Det sitter kvar, behovet av oändlig mat, fast vi inte vet varför.

2008 har varit ett av de minst turbulenta åren på ett bra tag, i alla fall som jag minns det. Visst har det hänt saker och ting som förändrat mitt liv, i det stora som det lilla, men generellt sett har det varit ett lungt år med lagom mängd grå vardag.

Som jag minns det, vill säga.

Vad vill jag då av 2009? Tja, svårt att säga sådär rakt ut men det självklara finns där ju alltid.

Jag vill att min familj, i dess allra vidaste mening, ska få må bra och vara friska.
Jag vill att det blir en bra sommar, lagom varm, lagom regnig.
Jag vill att jag och K ska få alla fyra veckorna tillsammans denna semester.

Ja, såna grejer. Jag har väl vissa förhoppningar om en del småprojekt som jag vill klara av under kommande sommarhalvår (typ att lösa soptunneproblemet) och, om orken, viljan och pengarna finns, ett altandäck ute på gården. Men vi får se, vi får se.

På ett lite större plan hoppas jag att dumheterna blir mindre. Läser om ett par i Storbritanninen som hotas med tvångsinlösen av deras hus från banken därför att… ja ingen vet säkert men troligen för att banken givit dom för låg ränta och därför nu, när ”krisen” slagit till, inte tjänar nog med pengar på lånet.

Jag läser om en arabisk familj som ska flyga i USA. Väl ombord talar dom med varandra om vilken plats som egentlligen vore säkrast i händelse av en olycka. Medpassagerare hör samalet, kontaktar flygpersonalen och säkerhetsvakterna kommer ombord, tar med sig familjen ut och anklagar dom för terroristverksamhet.

Allt klarades upp och vakterna bad om ursäkt men det är inte slut med det. Familjen missade sitt flyg och fick dels inga pengar tillbaka och dels fick dom inte heller boka nya biljetter. Dom var helt enkelt inte välkomna som kunder. Den dagen. När tidningarna fick nys om detta säger naturligtvis flygbolaget att familjen är hjärtligt välkomna att flyga med dom igen. Jovisst!! Kan dom ju lungt säga för dom vet att det inte kommer att hända.

Fast jag skulle på pin kiv flyga med dom så ofta jag kunde. Den typen av dumheter vill jag bli av med. Åsså världsfred och avskaffande av fattigdom och förtryck, naturligtvis.

Annars vill jag inte att 2009 ska bli särdeles anorlunda än 2008. Ett vanligt år med vanliga händelser i en vanlig familj.

Jo, en sak till.

När jag skriver mina små betraktelser dyker en figur upp oftare än andra. Ruben Larsson heter han och många av mina berättelser kretsar kring denne man. Häromnatten tillbringade jag i hans kök, drickandes kaffe (jo, jag gör sånt i drömmarna) och vi pratade sådär som folk gör om ditt och datt. Plötsligt börjar Ruben berätta om ett möte han hade haft vid ett tillfälle med en underlig figur. Jag förstod rätt snabbt att Ruben hade träffat en romanfigur vid namn Banu Yamuni.

Banu Yamuni, eller Benjamin som han också kallas, är en figur ur Peter Nilson roman ”Arken”. Benjamin är avlad av en man och självaste Moder Jord och kan därför inte dö. Eller så beror det på att Gudarna vill håna Benjamin och därför inte låter honom dö. Eller så symboliserar Benjamin Tiden, som ett outplånlig skeende. Oklart vilket, man får själv välja. Han är köpman och leverantör till skrytbygget Noas Ark och på underliga vägar överlever han också syndafloden.

Benjamin tillbringar resten av sin tid med att vandra runt i världen genom århundradena och årtusendena och vid ett tillfälle dyker han alltså upp hos ”min” Ruben. Påstår i alla fall Ruben. Då jag frågade vad Benjamin gjorde, sa och ville skakade Ruben bara på huvudet och menade på att det var det inte hans sak att ta reda på, det var min sak.

Så detta är också en av de saker jag hoppas kunna göra under 2009, ta reda på vad som egentligen hände när kopparhandlaren Benjamin, som levererade allt goferträ och jordbeck till Noas Ark en gång i tiden, besökte en liten by i norra sveriges kustland.