Torbjörns Blogg

Igår (läs fredag) skulle vi, amatör och hobbybandet Fire, agera kompband till Fredrik Willstrand. Fredrik slog igenom 1984 med en singel som jag inte minns vad den hette men han kallades då för Shakin’ Fredrik (en anspelning på Shakin’ Stevens som var populär en gång i tiden). Sedan dess har han försörjt sig som en kulturens grovarbetare, om man så säger.

Nu skulle han alltså vara underhållningsattraktion på Rönnskärs firmafest och vi var då utsedda att vara kompband till honom. Ett antal mail och telefonsamtal senare hade vi enats om en setlista och vi kunde börja öva. I går dök han så upp och vi kunde för första gången repa tillsammans och det gick väl bra får man säga.

Sen, när vi hamnade i skarpt läge s a s, hände något. En magi som man, tyvärr alltför sällan får uppleva. Alla i bandet lyftes flera skonummer av Fredriks energi och professionalism. Vi spelade som vi aldrig gjort förr. Helt fantastiskt, saknar egentligen ord för vad som hände.

Fredrik visade sig också vara en kul och trevlig prick utanför scenen också. En man som gillar whisky kan inte vara en dålig människa!! 😛

Men det bästa av allt är att nästa fredag får jag göra detta en gång till!!! 😀 Vilken fantastisk och underbar hobby man har!!

These are my first spontaneous thoughts, a more detailed writing might appear later on, if I find it necessary.

Lover’s End, Moon Safaris third album, is at this very moment spinning in my CD-player. After this first listening I cannot do anything else than lift my hat to these guys, they’ve done it again!!

As always, the vocal arrangements are an important part of the production, strong melodies and a competent use of the instruments, a slight resemblance to another band I sometimes listen to. The lyrics are good and requires some more reading before I can grasp them completely. The production is genuine and it sounds clear and fresh. In other words, it is well worth the money! Yes, Petter. I like it!

So, is there nothing negative I can (dare??) say about this? Well, yeah! Longer songs and a little bit more instrumental parts, perhaps? The Moon Safarians are highly competent musicans, why not show it? There is nothing wrong in that. (”Moonwalk” on ”Blomljud”, anyone? ) All these beautiful vocal arrangements can sometimes make a layer of sound that covers the good music in the background.

Having said that, this is still a very good album, a worthy part of the Moon Safari Universe, and I am proud to be a part of it, although but a little piece of a fragment of a splinter of an atom. Now we look forward to your next project, which in its own way is almost as excisting as this.

What? Did someone ask ”is this progressive rock”?
My answer is ”It depends on your parameters for Progressive Rock”.

Finally I bid you all a ”Go’afton, go’afton, go’afton”…. (picks up his chair and walks away…..)

Satt i soffan med Hustrun och vi såg ”Eureka” på TV6. Denna afton hade TV6 inte någon särdeles bra dag vad gäller reklamavbrott. Reklamen fungerade nog som den skulle men den hade hade ansvaret för när de skulle ske måste ha haft antingen ledigt eller varit klappfull. Eller både och.

Mitt i en replik klipptes det för reklam och sen var det inte alltid man kom tillbaka på rätt plats efter reklamen.

Kan man inte sköta det bättre än så kanske man inte ska jobba med TV!

Sade han gnälligt, men stolt!

En grupp vänner i 40-årsåldern diskuterade var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för där hade servicepersonalen strama byxor och fina rumpor.

10 år senare, vid 50-årsåldern, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för där var maten god och vinlistan utmärkt.

10 år senare, vid 60-årsåldern, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för där kunde de äta i lugn och ro och restaurangen hade en härlig utsikt över havet.

10 år senare, vid 70-årsåldern, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för restaurangen var rullstolsanpassad och det fanns hiss.

10 år senare, vid 80-årsåldern, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för där hade de aldrig varit förut……

Känner mig lite som Moby Dick, kämpar med valen.

Nu står ännu ett riksdags-, landstings- och kommunalval framför oss och jag slås – än en gång – av hur less man blir långt innan det är dags. I flera månader har jag matats med uppgifter om partierna, vad dom säger, vad dom gör men mest av allt, tyvärr, vad ”dom andra” gjort och inte gjort.

Allt mer i rapporteringen handlar om hur affisherna ser ut, ideologisk retorik (det är ”gammal socialdemokratisk jante-flumskola” hit och ”traditionell höger-kapitalistisk-moderat-klasspolitik” dit) och mindre och mindre om innehåll. Mer och mer berättas det om framtoning, talarnas framträdande analyseras, hur är dom klädda, ”såg han inte trött ut”, ”hon verkade ovanligt framåt idag”…. mycket yta, lite innehåll.

Ingen verkar våga dra igång en rejäl debatt om sakfrågor utan allt hamnar i ett märkligt, segt, illaluktande träsk av klyschor och fingerpekning.

Eller så är det bara jag som är trött…..

14 maj skrev jag senast här. Rätt mycket beroende på att det mesta av smågrejerna man skriver hamnar på Fejjan numera.

Semestern börjar lida mot sitt slut, bara en vanlig helg kvar nu, men nån direkt ångest kan jag inte påstå vill infinna sig. Visst, man gruvar sig lite för de tidiga mornarna, att inte förfoga över alla dagens timmar själv, men på det stora hela är jag nöjd med hur min ledighet har varit och kan bara gå vidare med det liv som av automatik går framåt, i alla fall tidsmässigt.

Att vara ledig för mig innebär många saker, men bland det viktigaste är att man inte behöver göra nåt när man vaknar. Nu pratar jag inte om arbete eller projekt, utan att jag bara kan sätta mig i kalsongerna på trappen och kisa mot solen i en kvart. Jag behöver inte ens äta frukost, om jag inte vill. Jag kan se en film, spela ett spel, surfa på nätet, klia katten, ja kort sagt göra precis vad som faller mig in, för jag har semester!

Denna frihet går inte nog att värdera, man uppskattar den alldeles för lite. Övrig tid på året är det fem mornar i veckan med ”upp, toa, frukost, borsta tänder, plocka ihop, iväg till jobbet”, varje morron. Sen blir det helg och lite lugnare, men den här avslappnade, rofyllda, fullständigt harmoniska känslan man har en tisdagmorron mellan sju och halvåtta, med en nattfuktig katt i knät, så kan aldrig en vanlig söndagmorron kännas.

På måndag 5:35 ska man infinna sig på jobbet med någon slags arbetsmoral (nåja… ) och ta sig an det som händer där. Det enda trista brukar vara att JAG har förändrats, på ett eller annat sätt, men på jobbet är det som om tiden står still. Samma problem, samma konflikter, samma snack, samma skämt…. ja, jag klagar inte, på det stora hela trivs jag ju med mitt jobb och mina jobbarkompisar, men nångång vore det kul att bli lite överraskad av sitt arbete.

Av sommarens projekt har en del blivit klara, en del är nära slutet och andra inte ens påbörjade. Det är livet i ett nötskal, det blir som det blir.

Puss på er alla, ifall nån nu ids läsa ända hit!!

Nej, det handlar inte om någon tv-såpa eller hockeyturnering utan den sedvanliga sommarsysselsättningen – bygga.

Årets första sväng till Byggmax är avklarat och virket ligger på gården. Just nu är det bron vi snackar om, inte den över floden Kwai utan bron/trappen in till vårt hus. Vi ska ”vrida” den ett kvarts varv för att ev slippa snödrivor framför dörren under vintern.

Typ från det här:

Till det här:

Sen ska det förstås dit bräder, fönster och en ny trapp men själva formen, grunden är nu lagd. För oroliga tittare ska vi också berätta att blomman skall räddas!!!

West Side Story.

En klassisk musikal med odödlig musik. Norrlandsoperan sätter upp den och låter Staffan Aspegren och Fredrik Rydman hålla i trådarna.

Föreställningen är helt enkelt enastående. En fantastisk kompott av sång, dans, teater, musik, kärlek, våld och ett hundratal fantastiska hantverkare (i form av dansare, skådespelare, musiker, scenarbetare, ljustekniker osv) som fullkomligt vräker ur sig energi och livsglädje.

Ett makalöst arbete med scenografin utförs av både aktörer och scenarbetare. Kulisserna är flyttbara och används dels som statiska kulisser, men även som rörliga. Entréer görs genom dörrar innan de står på plats, sången påbörjas till vänster på scenen och avslutas till höger. Det klättras och klängs, falls och hoppas, det sjungs och pratas och allt detta görs till den oförglömliga musiken av Leonard Bernstein.

Philip Jalmelid och Frida Jansson gör huvudrollerna, men flera av birollerna är utmärkt utförda. Man bara njuter hela vägen. Ingen länk i kedjan verkar svagare än de andra, alla hjälps åt, man sliter och jobbar, svettas och flämtar. Ett paraply, som senare ska användas som dragkrok, går sönder men ingen störs av fadäsen utan man löser problemet på plats. Skellefteås stoltheter, Olov och Niklas, gör sina (små?) roller med bravur och man häpnar än en gång över hur fantastiskt väl genomtänkt castingen är.

Inga ”stora” namn har använts, även om aktörerna inte är några dunungar utan har en gedigen meritlista, nej här har talangen fått råda fritt. Heder åt Staffan Aspegren för detta! En proffesionellt framförd föreställning. En fröjd, ett minne, och en stor saknad att det är över. Man vill så gärna, precis som vid ens ungdoms biobesök, bara gå direkt från salongen till biljettluckan och köpa en biljett till och smyga in i mörkret igen för att se andra föreställnignen.

Det kan, på ren svenska, tamejfaan inte bli bättre än så här!!

Norrlänning som jag är så får det tamejfan vara nog nu!! Idag snöar det – igen – och jag har skottat fram carport, vedbod och T-låda – igen – och skrikit i ångest och vanmakt ”JAG VILL HA EN SNÖSLUNGA!!!” – igen – så nu säger jag, ur djupet av mitt manliga hjärta att det får TAMEJFAAN VARA NOG!!!

Ett varmvattenrör frös för oss runt jul, men det tinade upp på bara nån dag så det var ju ingen fara, då.

Trodde vi.

För nån vecka sen frös det – igen – och vi fick åka till stadens affärer och köpa rör, kopplingar, stoppmuttrar och klämhylsor och dra ett helt nytt rör, denna gång synligt. Fördelen är ju att det enda som är kvar av gamla rör är det varmvattenrör som går från toan till duschen, ca 1 meter genom ett utrymme på ca 40*50*50 cm, som är, förutom röret, klappfullt i isolering.

Annars är det väl som i det gamla Sovjet, man KAN inte klaga!

Den 13 februari 2010 ger Sälteatern sin sista föreställning, som teatergrupp betraktat i alla fall. Många lovord har de fått, kärleksförklaringar och hyllningar, och jag borde väl inte vara sämre.

När man som jag fått se och följa gruppen från ”första parkett”, (eller kanske t o m lite ”bakom kulisserna”, för att vara lite putslustig) så kan man inte annat än slås av den enorma kreativitet och energi de besitter. Inget har varit för svårt, för besvärligt, för o-görligt. Säkert har gnistor flugit, stora slag utkämpats fruktansvärda bataljer genomlidits, för så är det ju i alla förhållande, men det har alltid resulterat i något fantastiskt. Många är de uppsättningar Sälarna gjort men det är framförallt två som nog för evigt kommer att sitta kvar i mitt minne.

* Var är alla? – en fruktansvärd historia om en, tyvärr, alltför vanlig händelse. Vacker och grym på samma gång. De av oss som såg den och inte fick en tankeställare, ja, den behöver hjälp.

* Julshowen 2008 – En komplett, homogen men ändå sällsamt spretande julshow med skratt, allvar och kärlek, precis som allt annat Sälarna gjort. Jag minns den fortfarande med ett leende på läpparna, kanske Sälteaterns bästa?

Visst blir det ett tomrum nu när Sälarna viker in, visst tystnar en viktig och skön röst, men å andra sidan har tomrum den egendomliga förmågan att fyllas. Sällan (om ens någonsin) förblir ett tomrum tomt, inte några längre tidsperioder i alla fall. Ska bli spännande att se vad ”schtaan” åstadkommer.

Jag väljer att se detta som avstampet för något annat, något nytt. Sälarna själva går vidare i livet, och hur fantastiska de än må ha varit i sina föreställningnar så hoppas jag, nej jag vet, att de har sina bästa prestationer framför sig! Vi kommer att få se dom, ensamma eller ihop, under de mest osannolika (eller för den delen väldigt förväntade) sammanhang i framtiden.

Ni är förlåtna!!!!

På allmän begäran visas härmed ett foto av den på Facebook omnämnda hylla jag arbetat med innevarande vecka.

Hylla Hyllan!

Nu får det tamejtusan ge sig!!!

Nu börjar t om JAG vara less!!!!

Ska det ALDRIG SLUTA SNÖA?????????

Läser i Aftonblaskan om ett par som tvingas ställa in sitt bröllop pga dålig ekonomi.

http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article6491883.ab

Jag är den förste att beklaga att det gått åt pipan för dom. Det är inte roligt när inkomsterna tryter och jobben försvinner och man måste börja ta ur sina surt sparade pengar för att köpa mjölk och korv. Verkligen tråkigt.

Men samtidigt.

Hur tänker dom nu då, egentligen? När utseendet och upplägget på bröllopet blir viktigare än själva äktenskapet, gifter man sig av rätt anledning då? Visst vill man det ska vara ett minne för livet, en ljusglimt att minnas på äldre dagar, men vafan!!

Som sagt, när det blir viktigare att festen blir ”rätt” än att bli gift överhuvudtaget, ja då kan dom fortsätta vara sambos då och skita i giftermålet!

He’ tyck’ ja’!!