Jnx hade varit här förut med sitt skepp men inte med så här lite bränsle. Han visste att det fanns gott om det på den här planeten, men inte alltid i förädlad form. Han lät sensorerna spela över marken nedanför och fann snart vad han sökte. Sakta lät han skeppet glida ner mot byggnaden där bränslet fanns och han hoppades att ingen skulle höra eller se honom. Normalt sett var varelserna inte ute den här tiden på dygnet på den här planeten men helt säker kunde man inte vara. Historier cirkulerade ständigt om hur kollegor hade fångats och tvingats till både det ena och det andra, uppträdanden, slavarbete, även sexuella tjänster ryktades det om, men Jnx hade ännu inte personligen träffat någon som råkat ut för något och ingen av hans kollegor eller vänner hade försvunnit. Han fällde ut landningsstället, tog mark och stängde ner allt utom det allra nödvändigaste. Han öppnade dörren till sin farkost, kikade försiktigt ut och smög sedan tyst runt hörnet på byggnaden för att hämta bränslet.
Ruben Larsson hade haft en sån där natt igen, en natt då han inte kunnat sova, så vid tvåtiden hade han försiktigt smugit upp, utan att väcka gumman, och gjort sig en eld i kaminen. Vedkorgen var nästan tom så han beslöt sig för att bära in mer ved redan nu så var den torr och fin till morronen. Han tog på sig skorna, drog på sig en jacka, mest för vindens skull, och gick sen tyst ut i natten mot vedboden. Just som han steg ner på gräsmattan trodde han sig höra han ett ljud, ett vinande som om något flög över honom, men då han inte kunde se nåt slog han bort det ur tankarna. Precis innan han skulle öppna dörren till vedboden såg han ett svagt ljus från andra sidan uthuset. Nej, ingen måne var det i natt och alla lampor är släckta så vad var det som lyste? Han gick tyst runt hörnet, stannade förvånat och hans hjärna försökte desperat och utan framgång att sätta ord på det han såg.
Först trodde han att någon tippat av en farmartank på hans tomt men sen såg han att det verkligen inte var en farmartank utan något helt annat. Ett sexkantigt rör, cirka tre och en halv meter långt och lite drygt två meter högt, i ena änden satt en låda med fönster och i den andra ändan tre små cirkelrunda trattar. Mitt på röret var en lucka som var öppen. Luckan öppnades uppifrån och ner och bildade när den var öppen en ramp att gå in och ut på. Han tog ett par steg mot luckan för att kika in men blev avbruten av ett buller från uthuset. Det kom från vedboden och han gick tillbaka dit för att se efter.
Han öppnade dörren till vedboden och tände lampan. Lampan var av tvrksam och försiktig karaktär och var mer till för att man inte i blindo skulle famla efter vedträna. Trots det var det inget större problem att se vad så orsakat ljudet och än en gång blev han ståendes för att hans huvud skulle hinna ikap vad hans ögon såg. Ett stort lass ved hade rasat ner från toppen av högen och klämt fast en liten… varelse. Varelsen var en knapp meter hög och var mer eller mindre mänsklig i kroppen förutom att den hade tre öppningar där människan bara har två, mun och näsa. Ruben visste inte riktigt hur han skulle bete sig men han såg att den lilla varelsen hade ont där han obönhörligen satt fast under veden så det var inte mycket att fundera på utan Ruben började försiktigt att plocka bort veden.
Den lille mannen (Ruben bestämde sig för att kalla den för ”man”) låg blickstilla och såg mycket rädd ut, så Ruben började försiktigt tala till den. Med lugn och stillsam röst berättade han vad han höll på med, att han bara skulle plocka bort veden så fick mannen gå sin väg bäst han ville, om han ville. Han slängde undan de sista vedträna och den lille kunde ställa sig upp själv.
”Okej?”, frågade Ruben stilla och tittade (tyckte han) frågande på den lille mannen. Den lille skakade lite på sina armar och ben, tittade på Ruben och sa ”Fkrt.” Ruben stod en stund och funderade på vad han skulle ta sig för att göra härnäst. Hur gör man? Vad säger man? Då kom han ihåg sin barndoms äventyrsberättelser om vita hjältar i främmande land och tänkte att det kunde väl inte skada att försöka.
”Ruben”, sa han och pekade på sig själv. ”Ruben”. Sen pekade han på den lille och försökte återupprepa det frågande uttrycket. En lång stund stod dom där och vare sig rörde sig eller sade nåt. Ruben skulle precis göra om proceduren när den lille mannen långsamt klappade med handen på sitt ”bröst” och sa: ”Jnx”. Han klappade sig själv flera gånger och sa ”Jnx. Jnx.” Sen vände han handflatan mot Ruben och sa ”Rbn”. Ruben log, ”Det duger gott”, tänkte han och upprepade den lilles namn. ”Jinks, Jinks” Den lille log tillbaka och de kände båda två att de hade fått kontakt och att inget var att frukta.
Jnx böjde sig ner och plockade upp några vedträn, höll dom mot sitt bröst samtidigt som han trevade efter något i sin ficka. Han räckte fram en liten metallstav till Ruben som långsamt tog emot den. Jnx pekade på ena änden av staven och Ruben tryckte till. Plötsligt blev det ljust som mitt på dagen inne i vedboden men det var inte ett bländade ljus utan bara – ljust. Ruben funderade en stund på vad som hände men sen förstod han att den lille… ja, Jinks hette han visst, ville byta till sig ett par vedträn mot denna…slags… eh … lampa. Ruben tog ett steg tillbaka, tryckte lampan mot sitt bröst och pekade på vedträna, nickade och log.
Jnx nickade och log tillbaka. Han gick snabbt förbi Ruben och styrde kosan mot sitt skepp. Nu ville han iväg snabbt härifrån innan något gick på tok. Den här typen av kontakter var inte tillåtna och han hade redan börjat fundera på hur loggen skulle ändras för att dölja detta lilla intermezzo. Nån slags rapport måste ändå skrivas. Han märkte i ögonvrån att den store… ja, ”mannen”, Rbn hette han visst, följde efter honom och Jnx kände sig plötsligt både självsäker och äventyrslusten och beslöt sig för att ta en liten risk. Han skulle visa den store vad hans byte skulle vara till.
Jnx gick fram till bakändan av sin farkost och öppnade där en liten lucka. Inne i hålet skimrade det svagt av en vitaktig glöd och han vinkade till Ruben att komma närmare. Ruben gick fram till det lilla hålet och kikade ner. Han såg ingenting förutom ett ljust skimmer som flackade en smula fram och tillbaka. En motor? Ett bränslehål? Ett akvarium? Ruben visste inte riktigt vad han såg men förstod att Jnx ville visa honom detta. Jnx tog ett av vedträna och stoppade ner det i hålet. Det försvann långsamt ner medan skimret ökade i styrka tills det var glödande vitt och Jnx stängde luckan. Lamporna Ruben såg innanför den öppna dörren ökade även dom i styrka och det gick långsamt upp för honom att den lille mannen just hade tankat sitt rymdskepp. Han gapade av förvåning och trodde inte sina ögon.
Jnx ställde sig på rampen, vände sig om, lade sina tre fingrar på sitt bröst och sade ”Rbn”. Ruben rätade på sig, stängde munnen och gjorde samma sak. ”Jinks”. De log mot varandra och Jnx vände sig om och gick in i skeppet.
”Vänta!”, ropade Ruben plötsligt, som fått en idé. ”Vänta en liten stund bara!”. Han försökte visa med händerna och kroppen att Jnx skulle stå stilla, vände sig om och sprang tillbaka till vedboden. Han greppade ett stort fång med vedträn, rusade tillbaka till skeppet och räckte fram dom till Jnx. Jnx stod som förstenad och begrep ingenting. Varför kom den store med allt detta? Flera års förbrukning för hans skepp? Inte hade väl Jnx nåt likvärdigt att byta med. Detta kunde bli besvärligt. Lampan som Ruben fått skulle lysa länge nog men till slut blev ju även den svart, så var det ju bara. Jnx började rota i ett par lådor som stod på golvet, men Ruben hejdade honom.
”Nej, nej! Du får dom. Ta dom.” Han lade ner vedträna på den lilla rampen och backade bakåt, pekade på veden och in i skeppet. Jnx rörde inte en muskel, vågade inte röra veden, vågade inte riktigt förstå. Tänk om det var en fälla. Ruben suckade djupt och gick fram till vedhögen, tog ett vedträ och kastade in det i skeppet, tog ett till och kastade in det, och ett till. Nu verkade Jnx förstå och han tog resten av veden och bar in. När han kom ut började han än en gång att leta i sina fickor men Ruben gick fram till honom och tog tag i hans händer.
”Nej. En gåva.” Han lade bådas händer på sitt bröst, ”Ruben”, sedan på den lille mannens bröst, ”Jinks”. Han släppte taget och backade undan. Jnx tvekade en kort stund men gick sen in i skeppet. Ruben backade en bit till, han visste ju inte hur skeppet skulle uppföra sig när det lyfte. Dörren gled igen med ett litet ”sus” och ett tyst ”klick” och skeppet rörde sig sakta uppåt med ett vinande som om något flög fram över himlen. Ruben lyfte handen till farväl och vände sig om och gick in igen.
Jnx satt stilla och tyst i sin stol. Skeppet var nu tankat, bränsle hade han för månader, ja år framåt. Planeten hade varit under uppsikt många år nu och projektet skulle snart avslutas. Jnx kände plötsligt att det fick iten avslutas nu, inte redan. Inte så här. Raporten han nu skulle bli tvngen att skriva blev nog den viktigaste i hans karriär, ja kanske den viktigaste för hela hans folk. Vart allt detta skulle leda visste nog ingen, men Jnx visste att vart än livet skulle bära honom, så skulle han återvända hit till denna planet, till Rbn.
Väl inne i köket satte sig Ruben Larsson framför brasan igen, den hade inte hunnit brinna ner för han hade inte varit ute mer än 20 minuter. Han stirrade in i elden och funderade på vad han skulle säga till Hustrun. Det fick nog bli ingenting för vad skulle han säga? Att rymdgubbar varit här och tankat med ved? Ruben kunde inte låta bli att känna ett litet styng av saknad efter den lille mannen. Tänk om han kunde komma tillbaka nångång och hälsa på. Tänk om… Tänk att dom reste runt i rymden med… med…. Ruben rätade på sig och lade iväg ett skratt, ett så högt och hjärtligt att han väckte Hustrun. Dom rackarna hade rymdskepp som gick på gengas!!
gääääässsspp….. 
