Torbjörns Blogg

… ätandet!

Nåja, gårdagens övning inför julhelgen var en (som vanligt) trevlig tillställning i byapuben! Vi åt och drack, sjöng och hade oss men mest av allt pratades det. Högt och lågt (såväl i decibel som ämnen) men det är väl så det ska vara i goda grannars och vänners lag. Hur som helst så vill inte riktigt den där enorma energin infinna sig idag, utan detta blir nog en dag i kontemplation och stillhet. Värdigt en 1 advent.

Hustrun däremot är duktig och sjunger både just nu på förmiddagen och sen ikväll. Hon är fantastisk!!

För den som är intresserad kan jag härmed visa hur taket, och därmed också huset, nu ser ut i färdigt skick. Så här blev det:

Vi är mer än supernöjda och sitter och njuter av resultatet. Det fattas lite färg längst upp på gavlarna och runt kanterna men den får ni fantisera dit själva! Även om vi nu haft en särdeles ovanligt varm höst och numera också (får man väl säga) start på vintern så märks det tydligt att den lantmannakeps vi haft på huset nu är utbytt mot en tjockstickad yllemössa! Det enda element vi kör i huset (än så länge!) är inne på toan. Inte ens i sovrummet, trots att vi fortfarande har fönstret på glänt.

Den enda grej som kanske inte blev som vi hade hoppats var väl skorstenen. I tidigare bilder har vi visat en reslig tegelskapelse med pittoresk krans. Den pittoreska kransen är kvar men inplåtningen förtog lite av den resliga känslan. Detta är dock inte mycket att göra åt då det beror på takets stora lutning och vi vänjer oss mer och mer. Vi är alls inte missnöjda!! Bara lite sådär obekvämt… tja, kräsna. Så här blev den:

Ja, jag klippte ihop dom. Den högra blev dessutom lite felexponerad och mina photoshopskills är inte bra nog. Men som sagt, vi vänjer oss och den fungerar felfritt, sotaren är nöjd med sotarbryggan och vi slipper frysa! Kan inte bli bättre!!

Så var det Farsdag.

Igen.

Det är nu nio år sedan pappa gick bort (varför är det så svårt att skriva ”dog”, för det var ju faktiskt det han gjorde. Inte fan gick han nånstans inte!) och den omedelbara saknaden är ju borta sedan länge. Däremot finns den ju kvar den där långsiktiga saknaden. Att han faktiskt inte är här.

De första åren efter hans död hände det ofta att jag instinktivt tänkte, för en kort tusendel av en sekund, ”Det här måste jag ringa Farsan och berätta!”. Jag satte mig också rätt ofta på någon plats här i huset som jag på ett eller annat vis förknippade med pappa, mer än andra platser (oklart vad och varför!), och liksom ”pratade” med honom. Jag gick igenom vad som hade hänt, vad vi gjort och vad vi planerade. Sånt där som man ofta pratade med pappa om.

Idag sker det alltmer sällan och det är inget jag vare sig deppar över eller saknar. Det är ju så det fungerar, livet går vidare och de som dör ifrån oss är ju rent fysiskt inte delaktiga i vår vardag längre. Fullkomligt normalt och, tycker i alla fall jag, sunt.

Men en dag som denna, en dag när Fäder över hela världen ska hyllas och minnas, så känner jag att det ändå finns en sak som jag… ja, kanske inte saknar men att jag skulle vilja kunna göra det, nämligen detta:

Huset vi bor i nu, jag, K och katterna, är ju pappas barndomshem. Han har inte bara vuxit upp här och haft det som sin stuga under många långa år, han är faktiskt född, rent fysiskt framkrystad, i det rum jag sitter just nu och skriver. Tänk då att få hämta hit honom och få visa honom alla förändringar vi gjort. Det nya avloppet, nya brunnen, carporten, friggebodarna, traktorn(!) och inte minst den isolerade trappen och det splitternya taket med sin supervarma isolering. Att få visa honom att vi förvandlat den lilla stugan till ett hus. Det vore nåt det. Jag tror pappa skulle gilla det!

Åsså att få vandra runt tomten med honom, peta i gräset, bryta en kvist, peka, projektera, fundera, flanera, existera….

Grattis på Fars Dag, pappa!!

Jag har ju tjatat om denna skorsten, hur fin den blir. Nu kommer en första RIKTIG bild på den.

Här kommer så ett par bilder på läget ”so far” s a s.

Ställningar på plats, huset ser lite bekymrat ut, lite nervöst. Lugn bara lilla vän, det blir så bra, så bra, så!!

Två glada hantverkare, en snickare och en murare. Jag säger bara: Kolla in skorstenen!!! (Ja, hantverkarna kan väl ni tjejer kolla lite på också om ni vill!)

Här är en rätt bra bild som visar hur mycket högre taket kommer att bli. Ser redan varmare ut!!

En annan överblicksbild, med folk, firmabilar och allt!

En bild inifrån kallvindan. En del av gamla taket är bortsågat för att kunna fylla på med isoleringen sen när det beger sig.

Ja, fler bilder finns väl men dom visar inget spännande (förutom hantverkarna då…).

Här kommer några bilder från vårt ”nya” vardagsrum.

Det fortsätter att röra på sig härute på Bockgäla. Vi har dumpat den stoooora stereon och skaffat en liten, välljudande sådan. Ett 2.1 hemmabiotypliknande-system. Låter bra, tar liten plats.

Gamla tv-bänken fick lite stryk (stereodelen kapades av) och en ny skiva så nu får den duga tills vi skaffar en ny bänk (vilket säkert ska ta oss allt från 6 veckor till 4 år!!)

Soffan flyttades från norra till östra väggen, byrå och sekretär bytte vägg med varran och tvn hamnade framför muren, på den ombyggda möbeln, tillsammans med nya ljudanläggningen.

Pianot hade vi redan tidigare sålt, cd-hyllan och pärm-hyllan har vi tömt och burit ut och fotöljen är slängd. Jo, rent slängd!! Det enda som tillkommit är gungstolen, som nu slipper vara i köket hela tiden.

Det hela blev luftigt och fint och vi är faktiskt riktigt nöjda, om vi får säga det själva. Den enda som blev lite upprörd var Zappa, som såg ut lite som Pluto när han förvånat stirrade runt i kammar’n och försökte fatta vad som hänt. I cirka tio sekunder. Sen var allt som vanligt igen.

Ja, det var väl allt för den här gången.

I 30 år har det varit med oss (med Hustrun lite längre!). Kawai heter det och har stått där i vårt hem, år ut och år in. Nu är det borta, sålt till en hängiven man från Gävle som lovat ge pianot ett nytt och kärleksfullt hem.

Lite tomt känns det, lite annorlunda. Vemodigt, ja, ångestladdat, nej. Utrymme har givits till nya format i rummet där det stått. Fler möbler kan få stryka på foten, prylar plockas bort och det som blir kvar får nya platser.

Känns bra.

Efter en tvådagars tjurrusning till och från Stockholm i syfte att förflytta 1 st dotter från Rågsved till Uppsala, ställdes så denna morgon, efter fyra timmars hysteriskt sovande, kosan mot Skellefteå och stadens central för Thule rental-släpar, Statoil Kågevägen.

Jo, det stod så på avtalet jag fick nere på OKQ8 i Hägersten och även på Thule Rentals egen hemsida. Så där stod jag i hällregnet och kopplade loss släpen och vandrade dyblöt in i macken för att göra upp.

Tjejen bakom kassan var mycket trevlig, det ska erkännas, men när hon efter fyra försök och ett telefonsamtal (samt ett påpekande att släpen inte skulle kopplas loss förrän den var besiktigad av personalen) inte kunde logga in och anmäla mitt återbördande började jag ana att morgonen ännu inte hade bjudit på allt som stod till buds.

Efter att ha stuckit emellan med två kunder blev hon så uppringd av sin ”boss” som frankt meddelade att den inte alls skulle inlämnas hos dom utan på OKQ8 på Solbacken. ”Ja, dom har ju som tagit över det hela numera.”

Så det vara att gå ut i hällregnet, koppla på släpen igen och köra upp på Solbacken för att lämna igen släpeländet där. Väl framme tänkte jag inte göra om misstaget med losskopplingen utan jag gick direkt in till kassan. Avtalet togs emot, dator kopplades upp och – sen hände ingenting. Hon knappade och tryckte och hade sig men det blev liksom inget av det hela. Kollega hämtades och det slogs i pärmar för att komma åt inloggninguppgifter och så, till slut! Heureka!!

”Nyckeln?” frågade hon käckt och det gjordes klart och tydligt för mig att alla de fickor jag hade på mig hade en sak gemensamt, de innehöll ingen släpnyckel. Vad som däremot innehöll en nyckel var bilden i min hjärna, en bild där nyckeln låg på disken hos Statoil Kågevägen! Ingen nyckel, ingen återlämning där var regelverket klart och tydligt. Innan jag vände för att hämta nyckeln frågade jag stilla: ”När tog ni över detta?” Jo, det hade skett för en månad sen. ”Då kanske ni borde se till att ni har rätt adresser i registren för på avtalet står det klart och tydligt att den ska återlämnas på Statoil, inte på OKQ8.” Tomma ansikten fyllda med frågetecken lämnade jag bakom mig.

Går genom regn till bil, kör bil i regn till Statoil, går i regnet in i macken, hämtar nyckel, går genom regn till bil, kör i regn till OKQ8, går genom regn in i macken och lägger, hyfsat blöt, upp avtal och nyckel på disken och anmäler medelst en trött blick att nu vill här återlämnas en släp.

Nu verkar allt gå som på räls, ända tills datorn inblandas i ekvationen. Det går inte logga in, det går inte hämta upp och det går inte göra alla de andra dataoperationer som kräves vid återlämning av Thule Rentals Envägssläpar.

Vid det här laget har jag gett upp. Jag inser att alla de makter som har funnit, finns och kommer att finnas i detta universum gemensamt sett som sin livsuppgift att förneka mig återlämnandet av denna släp. Tydligen inser tjejen bakom disken samma sak, hon tar avtal och nyckel och säger ”Ställ ifrån dig släpen bara så fixar vi det här sen!”

Vilket jag gör och åker sen hem för en andra frukost, nu tillsammans med Hustrun och Dottern, och det är fortfarande bara 10 timmar efter hemkomst.

Låt mig bara först av allt säga detta: JA!! Jag är en Faceboknörd!! Jag uppdaterar statusar, kommenterar bilder, jag klickar gilla och strör visdomsord kring mig i halsbrytande krumsprång. Jag gillar Facebook. Det möts, det träffs, det delas upplevelser och hittas gamla och nya vänner (och gamla flammor!), det återknyts gamla, nötta men outslitliga band. Jag skapar nya kontaktnät och lär mig spännande saker om människor jag aldrig mött. Jag snuttifierar mina dagar med kaxig skämtsamhet och uppsluppen retsamhet. Jag busar med ungdomar och får en inblick i deras värld.

Dock.

Ibland får jag en uppmaning om att klistra in det ena eller andra i min status. Det kan handla om cancersjuka, om misshandlade barn, om att älska sina föräldrar eller andra helt igenom dunderempatiska handlingar.

Jodå, visst värker mitt hjärta för alla dessa saker, men… jag vill ju säga nåt själv! Jag vill ju SJÄLV formulera mina tankar kring bötesbeloppen för knarklangning. Snuttifierar och förnedrar jag inte bara mig själv utan också de drabbade med att via två enkla musklick ta ställning. Blir det egentligen MIN ställning jag tar? Tar jag inte någon annans och gör den till min för att det blir enklare så? Snabbare? Älskar jag mina barn sådär gränslöst mycket så att jag bara vill spricka, visar jag då det genom att klippa och klistra med tangentbordet?

Jag blir rädd. Rädd att jag blir falsk, oäkta, en blek kopia som inte själv kan hitta på nåt vackert att säga utan desperat greppar andras, multipelt kopierade statusar.

Men dom kommer ju aldrig, dom där genomtänkta och välskrivna statusarna från mina fingrar. Jag skriver ju aldrig om dom där barnen som blir ihjälkörda av rattonyktra bilister. Jag kommer aldrig till skott innan nån annan kommer med en färdigformulerad, färdigkopierad tanke.

Så där står jag, fylld av välvilja och empati, men det blir inget. Jag håller med i tysthet, ensamhet. Men jag håller med….. och där står jag och andas….

I natt har en kamp av sällan skådat slag utkämpats i min säng. Kampen stod mellan mig och katten Frasse. Frasse är en go’ och fin katt som jag älskar mycket mycket. Men han har ett sätt att fullständigt dominera den säng/soffa/fotölj/knä han väljer att lägga sig i. Dels genom utrymme (han kan fylla en fullstor säng alldeles själv), dels genom sin tyngd (tro mig, en sjukilos katt väger flera ton om han vill).

I normala fall går det bra, men när han anser att det börjar vara dags att stiga upp (läs: ge honom mat!) så börjar han trängas. Han lägger sig med fördel mitt på sängen, och samtidigt då också täcket, och lämnar så lite som möjligt kvar åt mig.

Nå, flytta på kattskrället då, säger du, vän av ordning. Jovisst, men det låter sig inte så lätt göras. Flyttar jag honom en liten bit, så makar han bara helt sonika tillbaka. Flyttar jag honom till korgen som står en bit bort från sängen så släntrar han tillbaka, ännu större och ännu tyngre. Går jag ner och lurar in honom i köket så funkar det inte längre. Han väntar snällt i hallen tills han vet att jag säkert inte ska finta honom, stänga köksdörren och gå upp igen (jo, det är alldeles sant!). Slänger jag ut honom så funkar det naturligtvis, med den följden att jag sen ligger vaken och tycker synd om honom så då vinner han lik förbannat!

Nej, enda chansen att få sova vidare är att vinna över honom, dvs vinna tillbaka sängen och täcket. Det göres enklast (i dess allra minst bokstavliga betydelse) genom att man föser undan honom och drar täcket över sig. Problemet är bara att Frasse besitter 18 klor i storleken av 1-tums spik. När han spärrar fast dom i täcket sitter han där. Jag föser och föser men han rör sig inte en millimeter. Jag tvingas då sätta mig upp i sängen, lyfta ena sidan av täcket och helt enkelt lyfta det rakt upp så att han av tyngdlagen tvingas på fall.

Typ.

Problemet är just dessa nyss nämnda klor som borrar sig fast och där hänger han. Långsamt flyttar han tass för tass, han blänger ilsket på mig, flyttar en tass, klättrar sakta men säkert nedåt på det upplyfta täcket. Till slut har jag övertagit mitt täcke och säng igen!

Typ.

Jag nöjer mig med 2/3 för det räcker gott för mig att sova. Detta har då tagit cirka 30 minuter av min nattsömn och jag är klarvaken. Visst somnar jag om efter ytterligare en halvtimme, men då har jag förlorat ca 1/8 av min nattsömn, vilket är mångdubbelt mer än den 1/48 som Frasse förlorat. Han är dessutom tryggt och förnöjt insomnad innan jag kommit in under täcket igen.

Skjut kattjäveln då, hör jag nån säga. Jodå, tanken har slagit mig, men… nej. Frasse är Frasse och man kan inte ta ihjäl folk och fä för att dom gör det dom är skapta till att göra.

Jag har varit och sett Köttets Borg. Jag känner att jag vill skriva nåt om föreställningen, men jag har (för en gångs skull!!) lite svårt att hitta ord. Men ungefär så här tänker jag:

Man måste inte förstå allt man ser.

Jag måste inte förstå DaVincis förhållande till och tankar om kvinnan han målade av, för att tycka att Mona Lisa är en vacker tavla.

Jag måste heller inte förstå varför Tarrantino envisas med att låta mig följa varje snirklande drag med kniven i slutscenen på Ingloriuos Basterds, för att tycka att det är en bra film.

Jag måste absolut inte fatta varför man sitter två bänkrader bakom mig och fnissar hejdlöst åt Spirit Dahl när hon vräker ur sig sin ångest över att ha blivit dumpad. (det gjorde ont att se, men det var så vackert man kunde inte låta bli!!)

Missar jag nåt extra roligt då jag inte fullt ut begriper det komiska i att vara så ”blek att jag är då som traansparaangt”? Kanske, kanske inte, men karaktärerna känner jag igen, och skrattar gillande åt. För att inte tala om Spermapäronen!

För detta är en alldeles underbar föreställning som jag bara inte kan annat än älska. Saga och Ellenor är precis sådär pillemariskt finurliga i sina karaktärer. Karaktärer som är lätt igenkända från mitt eget liv, men ändå utan att kännas som klichéer eller kopior. Nej, Lapp-Ulla, Haparanda Beat Box, Spirit, Lannie Lo och alla de övriga figurerna är sina egna och lever sina egna liv.

Är då detta Sälteatern 2? Nej, vill jag bestämt säga. Visst skymtar det ibland fram ett format från den avlidne, en skugga av igenkännande rörelser, en bekant doft av slirande skämt, men det är allt. Teater Bartolini är sig själv och inget annat.

Köttets Borg blir den där boken man läst men aldrig glömmer, tavlan man sett som sitter kvar på näthinnan, riffet man gnolar på när man vaknar på morronen…

Jag är SÅ lycklig att jag (till slut!!) fått se den. Ni är så fantastiska!! Jag längtar redan på ert nästa verk!! KRAAAAAAMM på er, Ellenor och Saga!!

Ruben Larsson, och bäste kompisen Sven, bar kanoten så svetten lackade. Grannen hade en gammal kanot och efter en lång vinters förhandlingar var sommarens investering ett faktum. Ett djupt grabbatag ner i pojkarnas spargrisar hade räckt precis (pojkarna ovetandes hade grannen viss information om grisarnas innehåll, vilket underlättade prissättningen) och nu skulle sommaren fyllas med långa sköna paddelturer och spännande upptäcktsfärder. Dryga kilometern var det från grannens gård till vattnet, men det bekymrade pojkarna föga.

Väl nere vid vattnet tog de paus en stund och utrustningen kontrollerades. Paddlar hade de två av, likaså säten, men värre var det med flytvästar. De fanns bara en till antalet, trots att de räknade flera gånger. Nå, Ruben var en av de vassaste simmarna i byn så flytvästen fick kamraten ta. Ett par mackor senare och de var redo för jungfrufärden. Vanligtvis brukade deras båtfärder göras ute på sjön, men denna gång valdes älven som premiärplats då sjön rivit för bara ett par dagar sen och där fanns en hel del is kvar som var i vägen. Älven dög bra, det visste dom sedan förr.

De sjösatte kanoten, som enligt grannen av någon outgrundlig anledning kallades för ”Laxunderläppen”, och klev i. Kanoten, som var av stadig konstruktion, låg fint i vattnet och de paddlade lite fram och åter för att liksom hitta tekniken och formen. Nu var det dags att börja färden. Uppströms skulle de, för där fanns en bra klippa att rasta på och fika lite mer mackor. Paddlandet gick till en början bra, om än en smula ryckigt, men de hittade snart en rytm som visade sig vara hyfsat vägvinnande.

Innan de kom fram till klippan var de tvungna passera under en liten bro. Sommartid var strömmen där överkomlig, trots avsmalnande älvsfåra och en liten höjdskillnad. Denna tid på året var det dock lite mer vatten igång och strömmen var på gränsen till en liten fors. Ruben och Sven diskuterade en stund om de skulle bära kanoten runt eller paddla uppför. Raskt beslöt di sig för att hade de nu väl satt sig vid paddlarna skulle det till mer än en liten uppförsbacke för att de skulle kliva ur. Sagt och gjort, de tog fart och paddlade med friska tag rakt mot strömmen.

Den första tredjedelen var inga problem, inte heller den nästkommande men efter ett par minuter började kanoten tappa såväl fart som riktning. De ökade tempot och fortsatte långsamt uppför strömmen. När de hade bara ett par meter kvar hojtade de och peppade på varandra att kämpa de sista metrarna då Ruben plötsligt missade ett paddeltag. Med älvsvatten skvittrande runt deras huvuden pressade Sven på än mer med sin paddel, och Ruben försökte febrilt hitta rytmen igen. Svens paddlande gjorde dock att kanoten svängde mot den östra stranden och Ruben orkade inte parera och sakta men säkert gled kanoten runt och till slut fanns ingen återvändo utan kanoten började backa.

Ruben och Sven slet som skållade troll med sina paddlar men inget hjälpte. Obönhörligen gled kanoten nedströms i allt högre fart. Den hade snurrat ett kvarts varv och flöt nu med bredsidan mot bropelaren, som kom närmare och närmare i allt högre fart.

”Fan!” skrek Ruben. ”Vi kommer att krascha!”
”Sätt upp paddeln och försök…” längre hann inte Sven innan kanoten med ett brak kraschade rätt in i den spetsiga bropelaren. Med ett, eller rättare sagt två, plask föll pojkarna ner i det vårkalla och strida vattnet och bägge försvann under utan.

Ruben knep ihop ögonen och hade automatiskt dragit åt sig rejält med luft innan han med en bakåtvolt plumsade i älven. Han tappade för ett ögonblick all orientering och drogs av strömmen ner mot bottnen där han dunsade in i en sten och tappade nästan all luft han dragit in. Men väl därnere visste han var han var och vart uppåt var så han sparkade ifrån med bägge fötterna och plöjde genom vattenytan som en delfin, hoppades han, men sanningen var nog mer likt en klumpig säl. Ruben vände sig med fötterna medströms och gled med. Det var bara sekunder efter fallet och han hade ännu inte tid att fundera på var Sven var. Strömmen förde honom med sig i rasande fart och han krockade med ytterligare stenar, det började göra ont i kroppen av kylan och av smällarna. Plötsligt såg han en man vid stranden. En lång mörk man med grova arbetskläder som sträckte ut sin hand och ropade:

”Här! Ta tag i mig så drar jag in dig!”

Ruben vispade på med armar och ben så gott det gick mellan stenarna och lyckades greppa tag i … en kvist. En tjockare kvist på en av björkarna som stod i vattenbrynet. Han tog ett fastare grepp om kvisten och drog sig iland, frustande, flämtande och skakande av chock och kyla. Han satte sig på en sten och stirrade ut över forsen.

”Sven! SVEN!! Var är du??” ropade han förtvivlat. Hade vännen… ”SVEN!!!!” … kunde Sven ha…. Nej, Ruben tänkte efter. Sven hade ju flytvästen!

”Här! Här är jag!!” hördes Svens röst från andra sidan älven. Där stod Sven med flytvästen på och sin paddel i ett fast grepp i högra handen. Ruben suckade av lättnad och de hojtade några tröstande och uppmuntrande ord till varandra innan de kom på att de faktiskt kunde mötas uppe på bron. Där stirrade de tyst på det lilla som syntes av kanoten, som låg viken runt bropelaren, fastklämd av vattnet.

”Såg du gubben?, undrade Ruben.

”Vilken gubbe?” Sven såg frågande på honom. ”Jag såg ingen gubbe. Det är väl ingen gubbe här heller. Jag fryser, vi går hem.”.

De gick sakta hemåt, bägge tysta och funderande. Ruben upptäckte att han hade blåmärken på armarna och benen, samt ett sår på ena fingret. Det blödde rätt bra så han tog några blad och pressade mot såret. Vänstra knät värkte, ett revben verkade ha fått en smäll och han frös så in i bomben men längst bak i Ruben huvud låg en tanke och snurrade.

Vem var mannen som räckte honom kvisten, och var tog han vägen?

Ja, i den mån jag levererar nåt återstår väl att se men….

Jag flippar igenom ABs nätsida och slås av vad som räknas som nyheter numera. Vi får se en upprörd miljöminister kräva bättre prognoser av SMHI, inte bara för att man (han?) ska kunna planera sin lördagsutflykt, utan också för att krishanteringen och infrastrukturen blir svårare att planera. Själva poängen med krishantering är väl att man då står inför saker och problem man inte styr över, jordbävning, gigantiska fabriksolyckor, vulkanutbrott, orkaner, terroristdåd. Att då sitta och sucka ”Fan, dom sa ju att det skulle vara sol idag, ju…” känns inte som något räddningspersonalen skulle syssla med. Hur menar minister Carlgren där?

Infrastruktur? Tja, det är klart att man kanske hellre är ute och bygger broar, vägar, IT-lösningar, tunnlar och annat som hör infrastrukturen till när det är soligt och skönt än när det är gråkallt och regnigt, men återigen så tror jag inte att vädret är den största anledningen till att tunneln i Hallandsåsen är försenad.

Nåja, jag klickar mig nedåt på sidan och ser att svenska och norska skidlöpare är inblandade i någon form av medial invektivduell. Eller är det kanske, vid en närmare titt, Northug och svensk media som har denna duell? Svårt att säga, men misstanken växer allt starkare. Man kan rösta om vad man tycker om Northugs målgångsfigur, man kan välja mellan ”fräck”, ”osportslig” och ”bryr mig inte”. Mer än hälften tycker han var osportlig. Undrar om det är samma killar/tjejer som i nästa andetag beklagar sig om den svenska jantelagen….

Prins Daniel har tydligen varit uppsluppen och skojfrisk i goda vänners lag och, på det sätt goda vänner gör, retat desamma medelst ett långfinger i upprätt läge. Nu fångades detta på bild och pryder nu ABs nätsida. Även där kan man rösta vad man tycker om fingret. Nu syns det lite dåligt men det ser ju ut som ett vanligt långfinger, låt vara att det numera är av syntetiskt adlig kvalitet. Nå, alternativen denna gång är ”kul”, ”larvigt” och ”pinsamt”. Varför man här inte kan välja ”ger jag blanka fan i” övergår mitt förstånd, kanske man inte får vara utan en åsikt om kungahuset i sverige. Vad vet jag.

TV-såporna (numera alltför ofta förklädda till en tävling) fortsätter att plåga oss. Nu dansas det och sjungs om vartannat, och ibland låser man in folk, och jag har enorma problem att hålla isär vem som tävlar i vilken gren och om dom vunnit, förlorat eller hoppat av själva. Noterbart är dock att de inte bara får lika stora rubriker som frihetskampen i Libyen, språkbruket är mer eller mindre detsamma också. I ena fallet läser vi att någon ”var livrädd!” och i det andra ”jag var så deprimerad”. Läkare står förbluffade och någon var inblandad i ett drama, ett kräkdrama….

Pricken över ”i” kommer när vi får se och läsa om en TV-profil som skiter på sig i TV. Känns gammalt, det gjorde väl Fylking för årtionden sen.

Intet nytt under solen.