Peter Nilson är en författare jag haft det stora nöjet att lära känna de senaste åren. För rätt länge sen köpte jag hans roman ”Arken”, som handlar om köpmannen Benjamin som av olika anledningar inte kan dö utan lever genom och i tiden, på gott och ont, fast den egentligen kanske mer handlar om tidens flöde och hur det kan påverka oss.
Sen snubblade jag över ”Ljuden från kosmos”, en essäsamling som utgavs postumt strax innan milennieskiftet. Där skriver Nilson om alla de ljud som omger oss, likheter mellan naturens ljud och den musik vi skapar. Han ställer sig frågor av typen ”Vad är musik? Vad är ljud? Finns det ett system i ljuden/musiken som vi omedvetet lägger in?”.
Senaste tillskotten är fyra populärvetenskapliga böcker och två romaner. Vi börjar med faktabückerna.
Först ut är ”Himlavalvets sällsamheter” från 1977. Här får vi lära oss bakgrunden till våra stjärnbilder, vilka myter som ligger bakom dess namn. Eller? Grekernas myter om gudarna bygger kanske i sin tur på ännu äldre berättelser och sägner. Grekiska sägner berättar om hur Theseus bekämpar Minotauren, en människa med tjurhuvud. Babyloniska och sumeriska sägner berättar om hur Gilgamesh bekämpar ett monster, en tjur med människohuvud. Finska Kalevala berättar om en gigantisk kosmisk tjur som ”hundra man höllo i hornen, tusen trängdes vid mulen”. Detta monster besegras av en ”svart kämpe från haven”. Ett stort antal liknande jämförelser gör han innan han tar oss riktigt långt bak i tiden och spekulerar och filosoferar om besök från rymden i vår avlägsna forntid.
I ”Stjärnvägar”, ”Rymdljus” och ”Solvindar” tar Peter Nilson oss ut i världsrymden utan att för den delen lämna jorden. Vi lär oss att livet finns här därför att vi har bara tre dimensioner. Vi lär oss om Banach-Tarskis teorem och andra intressanta teorier. Vi lär oss att det finns ord som kanske är så gamla att det tar oss tillbaka till de stora folkvandringarna då vi lämnade afrika och befolkade världen. Vi lär oss att om oändligheten är tillräckligt stor börjar den upprepa sig. Inget löv eller snöflinga är den andra lik, men till slut kommer vi att hitta två löv som är så lika att vi inte kan skilja dom åt. Eller? Tal är oändliga, säger Peter Nilson. Detta ger att antalet udda tal är oändligt. Ändå är det bara hälften av alla tal som finns.
Ungefär där lade jag bort boken den kvällen. 🙂
Den stil Peter Nilson skriver i brukar kallas för ”magisk realism” (i en realistisk berättelse finns magiska inslag) och hans språk är både andligt och vetenskapligt på en gång. Hans två romaner ”Rymdväktaren” och ”Nyaga” handlar om två vetenskapsmän som kommer universums skapelse på spåren, de utvecklar t o m en matematisk formel för hur man skapar ett universum. Teorier om sk ”Multiversum” presenteras och man bara ”öööhh….”… men det är en spännande berättelse som knyter an till de tidigare nämnda faktaböckerna.
Peter Nilson. Läs honom!!
