Torbjörns Blogg

Han svepte med blicken runt caféet där han satt. Folk rörde sig i till synes oregelbundna banor, men han visste bara alltför väl att det fanns ett system i kaoset. Den ensamma mamman kryssade skickligt med sin barnvagn mellan de mötande flanörerna. Någonstans skrattade en flicka, ett par uttråkade unga män satt vid ett bord, samtalade en smula upphetsat men utan någon direkt riktning med sitt prat. Maten han nyss ätit hade överkomlig. Rulltrappans eviga dunkande blev till en vårbäcks brusande, kassaapparater, hasande skor, smällande dörrar, allt smälte ihop till en ljudmatta som slog mot hans öron likt vågor på en strand. En ensam man, strikt klädd och med stressad blick hastade förbi. Vart var han på väg? Vart kom han ifrån? Kanske ett viktigt möte med nya entreprenörer till kommunen, kanske ett snabbt möte för att avskeda halva personalen. Svårt att säga. Deras blickar möttes en kort sekund, var de bekanta? Fanns där ett igenkännande i blicken? Mannen försvann i vimlet.

Ruben Larsson suckade djupt. Nej, någon Hemmingway var han minsann inte. Orden ville liksom inte komma ur honom. Svårare än man kan tro, den där romanen som skulle komma att bli en symbol för detta andra årtionden i tvåtusentalet. Eller är det det första årtiondet? Ruben visste inte säkert. Än svårare då att skriva en kultförklarad roman om man inte ens vet vilket årtionde man själv lever i. Man kanske hellre skulle försöka sig på en generationsroman?

Ruben suckade igen, nej, romanen fick vänta. Den var, i alla fall än så länge, inte inom hans räckvidd, så mycket var klart. Bättre då att sno ihop nåt som han behärskade, fantasier, fria tankar, omvärldsömkan eller varför inte favoritgenren; ren lögn! Där var han okrönt kung. Ge mig en idé och tjugo minuter så ska ni få se på fa….sligt vad tiden går. Dags att bege sig. Var är brickvagnen nu igen…..

Slänten var brant, mycket brant. Några ungdomar i byn hade mätt den och påstod att den mätte 53 grader, men Ruben Larsson, som flera gånger arbetat i den, visste att den bitvis var brantare än så. Men nu skulle den alltså röjas. Igen. Ruben suckade djupt, lyfte upp motorsågen och började klättra upp. Röjningen gick bra, han började av erfarenhet i den mindre sluttande delen, och arbetade sig framåt mot branten. Småträden föll kors och tvärs och Ruben började skönja slutet.

Ruben skulle just till att kapa ner en bunt småaspar när han såg en huggorm ligga vid roten av asparna. Ormen verkade inte rädd utan plirade lite försiktigt mot gubben och såg ut som om den tänkte ”Vad gör du? Du stör mig. Faktiskt!”. Ruben, som av naturen var positivt och välvilligt inställd mot alla varelser som figurerade i vår herres hage, hade lite svårt för just ormar. De var lite oärliga och bakhållslömska i sitt beteende, tyckte han. Ungefär som de där jaktspindlarna som hoppar fram mellan golvplankorna på verandan. Nå, Ruben beslöt sig för att inte vara rädd, om nu ormen inte hade tänkt vara det heller. Ormen började röra på sig, bort från buskarna i sakta mak. Det var en ståtlig best, såg Ruben när den rätade ut sig.. Mörkt brun i skinnet och det kolsvarta zick-zackmönstret gnistrade i solen. Ruben tog ett ögonmått mellan en rot och en sten och smusslade fram tumstocken och mätte. Jodå, ormen var dryga 75 cm lång och mitt på kroppen var den gott och väl en och en halv tum tjock. Ruben ville inte störa ormen mer än nödvändigt och gjorde därför en kringgående rörelse och började jobba från andra hållet, i den brantaste delen.

Det gick lite långsammare, men han höll också noga utkik efter ormen. Den hade flyttat sig en bit och Ruben kunde, med ena ögat på ormen, fälla ikull de sista asparna och röjningen var klar. Han stängde av motorsågen och satte sig ner på en sten och kikade ut över nejden. Det var soligt men inte alltför varmt och arbetet hade gått bra. Mitt i allt det han satt där och filosoferade hörde han ett svagt prassel vid sina fötter och kikade ner.

Där kom ormen krypande, med siktet inställt på Ruben, det kunde han tydligt se. Plötsligt for ett minne genom skallen, hur yngsta barnet sett en orm och ivrigt påpekat att ”omret kryper, och den har svansen med sig!!”. Ruben log snabbt men satt blickstilla ifall ormen skulle få något för sig. Ormen ringlade sakta, sakta fram genom riset och upp över Rubens vänstra fot, stannade till och liksom luktade i luften, innan den lugnt och stilla kröp ner i Rubens hjälm och ringlade ihop sig där. Ruben funderade en stund vad han skulle göra, men sen tyckte han sig höra en röst i huvudet, en lätt väsande röst som sa:

”Ni tvåbeningar är märkliga varelser. Ni springer runt på era styltor och stressar och jagar hela dagarna, lever om och skräpar ner. Sånt gör inte vi ormar. Vi föredrar att sitta så här i en solslänt och bara njuta av livet och värmen. Och ni har mage att kalla er för skapelsens krona! Nu kan du göra vad du vill. Låt mig ligga kvar och hämta hjälmen i morron, eller så lyfter du bort mig försiktigt. Jag lovar att inte bita dig, inte med gift i alla fall. Gör som du vill, jag ska sola….”

Ruben satt en stund och funderade innan han lyfte den ormfyllda hjälmen lite åt sidan, flyttade ner från stenen och lade sig att slumra en stund i den solvarma slänten, tätt intill den solande ormen….

Ruben Larsson, och bäste kompisen Sven, bar kanoten så svetten lackade. Grannen hade en gammal kanot och efter en lång vinters förhandlingar var sommarens investering ett faktum. Ett djupt grabbatag ner i pojkarnas spargrisar hade räckt precis (pojkarna ovetandes hade grannen viss information om grisarnas innehåll, vilket underlättade prissättningen) och nu skulle sommaren fyllas med långa sköna paddelturer och spännande upptäcktsfärder. Dryga kilometern var det från grannens gård till vattnet, men det bekymrade pojkarna föga.

Väl nere vid vattnet tog de paus en stund och utrustningen kontrollerades. Paddlar hade de två av, likaså säten, men värre var det med flytvästar. De fanns bara en till antalet, trots att de räknade flera gånger. Nå, Ruben var en av de vassaste simmarna i byn så flytvästen fick kamraten ta. Ett par mackor senare och de var redo för jungfrufärden. Vanligtvis brukade deras båtfärder göras ute på sjön, men denna gång valdes älven som premiärplats då sjön rivit för bara ett par dagar sen och där fanns en hel del is kvar som var i vägen. Älven dög bra, det visste dom sedan förr.

De sjösatte kanoten, som enligt grannen av någon outgrundlig anledning kallades för ”Laxunderläppen”, och klev i. Kanoten, som var av stadig konstruktion, låg fint i vattnet och de paddlade lite fram och åter för att liksom hitta tekniken och formen. Nu var det dags att börja färden. Uppströms skulle de, för där fanns en bra klippa att rasta på och fika lite mer mackor. Paddlandet gick till en början bra, om än en smula ryckigt, men de hittade snart en rytm som visade sig vara hyfsat vägvinnande.

Innan de kom fram till klippan var de tvungna passera under en liten bro. Sommartid var strömmen där överkomlig, trots avsmalnande älvsfåra och en liten höjdskillnad. Denna tid på året var det dock lite mer vatten igång och strömmen var på gränsen till en liten fors. Ruben och Sven diskuterade en stund om de skulle bära kanoten runt eller paddla uppför. Raskt beslöt di sig för att hade de nu väl satt sig vid paddlarna skulle det till mer än en liten uppförsbacke för att de skulle kliva ur. Sagt och gjort, de tog fart och paddlade med friska tag rakt mot strömmen.

Den första tredjedelen var inga problem, inte heller den nästkommande men efter ett par minuter började kanoten tappa såväl fart som riktning. De ökade tempot och fortsatte långsamt uppför strömmen. När de hade bara ett par meter kvar hojtade de och peppade på varandra att kämpa de sista metrarna då Ruben plötsligt missade ett paddeltag. Med älvsvatten skvittrande runt deras huvuden pressade Sven på än mer med sin paddel, och Ruben försökte febrilt hitta rytmen igen. Svens paddlande gjorde dock att kanoten svängde mot den östra stranden och Ruben orkade inte parera och sakta men säkert gled kanoten runt och till slut fanns ingen återvändo utan kanoten började backa.

Ruben och Sven slet som skållade troll med sina paddlar men inget hjälpte. Obönhörligen gled kanoten nedströms i allt högre fart. Den hade snurrat ett kvarts varv och flöt nu med bredsidan mot bropelaren, som kom närmare och närmare i allt högre fart.

”Fan!” skrek Ruben. ”Vi kommer att krascha!”
”Sätt upp paddeln och försök…” längre hann inte Sven innan kanoten med ett brak kraschade rätt in i den spetsiga bropelaren. Med ett, eller rättare sagt två, plask föll pojkarna ner i det vårkalla och strida vattnet och bägge försvann under utan.

Ruben knep ihop ögonen och hade automatiskt dragit åt sig rejält med luft innan han med en bakåtvolt plumsade i älven. Han tappade för ett ögonblick all orientering och drogs av strömmen ner mot bottnen där han dunsade in i en sten och tappade nästan all luft han dragit in. Men väl därnere visste han var han var och vart uppåt var så han sparkade ifrån med bägge fötterna och plöjde genom vattenytan som en delfin, hoppades han, men sanningen var nog mer likt en klumpig säl. Ruben vände sig med fötterna medströms och gled med. Det var bara sekunder efter fallet och han hade ännu inte tid att fundera på var Sven var. Strömmen förde honom med sig i rasande fart och han krockade med ytterligare stenar, det började göra ont i kroppen av kylan och av smällarna. Plötsligt såg han en man vid stranden. En lång mörk man med grova arbetskläder som sträckte ut sin hand och ropade:

”Här! Ta tag i mig så drar jag in dig!”

Ruben vispade på med armar och ben så gott det gick mellan stenarna och lyckades greppa tag i … en kvist. En tjockare kvist på en av björkarna som stod i vattenbrynet. Han tog ett fastare grepp om kvisten och drog sig iland, frustande, flämtande och skakande av chock och kyla. Han satte sig på en sten och stirrade ut över forsen.

”Sven! SVEN!! Var är du??” ropade han förtvivlat. Hade vännen… ”SVEN!!!!” … kunde Sven ha…. Nej, Ruben tänkte efter. Sven hade ju flytvästen!

”Här! Här är jag!!” hördes Svens röst från andra sidan älven. Där stod Sven med flytvästen på och sin paddel i ett fast grepp i högra handen. Ruben suckade av lättnad och de hojtade några tröstande och uppmuntrande ord till varandra innan de kom på att de faktiskt kunde mötas uppe på bron. Där stirrade de tyst på det lilla som syntes av kanoten, som låg viken runt bropelaren, fastklämd av vattnet.

”Såg du gubben?, undrade Ruben.

”Vilken gubbe?” Sven såg frågande på honom. ”Jag såg ingen gubbe. Det är väl ingen gubbe här heller. Jag fryser, vi går hem.”.

De gick sakta hemåt, bägge tysta och funderande. Ruben upptäckte att han hade blåmärken på armarna och benen, samt ett sår på ena fingret. Det blödde rätt bra så han tog några blad och pressade mot såret. Vänstra knät värkte, ett revben verkade ha fått en smäll och han frös så in i bomben men längst bak i Ruben huvud låg en tanke och snurrade.

Vem var mannen som räckte honom kvisten, och var tog han vägen?

Ruben Larsson vaknade tidigt denna morgon. Vintern låg tung över gården och han ville inte alls vakna just nu. Klockan var bara drygt fyra på morronen och gårdagens ”grabbkväll” hos grannarna hade ännu inte helt gått ur kroppen. Han gick på toaletten och begav sig in i köket för ett glas vatten, eller tre, och kanske en korvbit… ett glas mjölk…

Katten Adam, ett storvuxet gulstrimmat knippe på över sju kilo som behagfullt spred sin kropp över gungstolens sits, öppnade sömnigt ena ögat och kollade in sin husse. ”Vad gör han uppe nu, i det där tillståndet? Han måste vara nödig…”, tänkte katten Adam och fortsatte lungt sin sov-sejour. Men något väckte hans intresse, för Ruben vandrade runt i köket, till synes utan mål och mening. Katten Adam plirade nyfiket på Ruben och funderade på om det kunde vara värt besväret att hoppa ner och kanske få sig en mumsbit. Kylen stod ju ändå på vid gavel, det gjorde den.

Katten Adam bestämde sig och hoppade ner på golvet och strök sig kurrande, purrande och uppmanade mot Rubens ben. Ruben verkade dock inte fatta vinken utan han gick raka spåret till kökssoffan, där han lade sig ner och drog en filt över fötterna. ”Ok!”, tänkte katten Adam, ”Det ser inte så illa ut det där heller!” och hoppade upp på soffan han med, lade sig bekvämt tillrätta, körde in tassarna under Rubens smalben och stoppade in panna och nos i hans knäveck och lät sen Rubens kroppsvärme sprida sig längs ryggen. Katten Adam kunde inte låta bli att släppa iväg ett par ”kurr-kurr” får att visa sin uppskattning för att han fick dela sovplats med Ruben.

Efter ett par minuter började dock Ruben ge egna små ljud ifrån sig. Katten Adam lyfte sitt huvud och lyssnade. ”Det var som självaste…”, tänkte katten Adam. ”Gubben ligger och purrar han med!!” Plötsligt spred sig en varm känsla genom katten Adams kropp och han kände en stor tillgivenhet gentemot denna varelse, som så ofta delat både byte och sovplats med honom. Han ställde sig sakta, sträckte ut sin kropp och gäspade innan han med stor försiktighet smög sig upp och lade sig på Rubens bröstkorg, med nos och panna instuckna under Rubens haka. Sakta lät han sig sövas av Rubens rytmiska andning och kurrande och han rycktes hän och började kurra själv.

Ett par timmar senare vaknade Hustrun och insåg, en smula förvånat, att Ruben inte bara redan var uppstigen utan att han troligen varit det ett bra tag, det kände hon tydligt på sig. Hon drog på sig morgonrocken och gick ner till köket för att börja med frukosten då hon förvånat lyssande till ett behagligt, men samtidigt en smula skrämmande, ljud från kökssoffan. Där låg hennes gubbar, båda två, Ruben och katten. Båda gav ljud ifrån sig, som en del diplomatiskt skulle kalla kurrande, medan Hustrun mer sanningsenligt kallade det hela snarkande. Hon tittade på dom en liten stund och insåg att frukosten nog kunde vänta ett tag till och gick upp och lade sig i sängen.

Jnx hade varit här förut med sitt skepp men inte med så här lite bränsle. Han visste att det fanns gott om det på den här planeten, men inte alltid i förädlad form. Han lät sensorerna spela över marken nedanför och fann snart vad han sökte. Sakta lät han skeppet glida ner mot byggnaden där bränslet fanns och han hoppades att ingen skulle höra eller se honom. Normalt sett var varelserna inte ute den här tiden på dygnet på den här planeten men helt säker kunde man inte vara. Historier cirkulerade ständigt om hur kollegor hade fångats och tvingats till både det ena och det andra, uppträdanden, slavarbete, även sexuella tjänster ryktades det om, men Jnx hade ännu inte personligen träffat någon som råkat ut för något och ingen av hans kollegor eller vänner hade försvunnit. Han fällde ut landningsstället, tog mark och stängde ner allt utom det allra nödvändigaste. Han öppnade dörren till sin farkost, kikade försiktigt ut och smög sedan tyst runt hörnet på byggnaden för att hämta bränslet.

Ruben Larsson hade haft en sån där natt igen, en natt då han inte kunnat sova, så vid tvåtiden hade han försiktigt smugit upp, utan att väcka gumman, och gjort sig en eld i kaminen. Vedkorgen var nästan tom så han beslöt sig för att bära in mer ved redan nu så var den torr och fin till morronen. Han tog på sig skorna, drog på sig en jacka, mest för vindens skull, och gick sen tyst ut i natten mot vedboden. Just som han steg ner på gräsmattan trodde han sig höra han ett ljud, ett vinande som om något flög över honom, men då han inte kunde se nåt slog han bort det ur tankarna. Precis innan han skulle öppna dörren till vedboden såg han ett svagt ljus från andra sidan uthuset. Nej, ingen måne var det i natt och alla lampor är släckta så vad var det som lyste? Han gick tyst runt hörnet, stannade förvånat och hans hjärna försökte desperat och utan framgång att sätta ord på det han såg.

Först trodde han att någon tippat av en farmartank på hans tomt men sen såg han att det verkligen inte var en farmartank utan något helt annat. Ett sexkantigt rör, cirka tre och en halv meter långt och lite drygt två meter högt, i ena änden satt en låda med fönster och i den andra ändan tre små cirkelrunda trattar. Mitt på röret var en lucka som var öppen. Luckan öppnades uppifrån och ner och bildade när den var öppen en ramp att gå in och ut på. Han tog ett par steg mot luckan för att kika in men blev avbruten av ett buller från uthuset. Det kom från vedboden och han gick tillbaka dit för att se efter.

Han öppnade dörren till vedboden och tände lampan. Lampan var av tvrksam och försiktig karaktär och var mer till för att man inte i blindo skulle famla efter vedträna. Trots det var det inget större problem att se vad så orsakat ljudet och än en gång blev han ståendes för att hans huvud skulle hinna ikap vad hans ögon såg. Ett stort lass ved hade rasat ner från toppen av högen och klämt fast en liten… varelse. Varelsen var en knapp meter hög och var mer eller mindre mänsklig i kroppen förutom att den hade tre öppningar där människan bara har två, mun och näsa. Ruben visste inte riktigt hur han skulle bete sig men han såg att den lilla varelsen hade ont där han obönhörligen satt fast under veden så det var inte mycket att fundera på utan Ruben började försiktigt att plocka bort veden.

Den lille mannen (Ruben bestämde sig för att kalla den för ”man”) låg blickstilla och såg mycket rädd ut, så Ruben började försiktigt tala till den. Med lugn och stillsam röst berättade han vad han höll på med, att han bara skulle plocka bort veden så fick mannen gå sin väg bäst han ville, om han ville. Han slängde undan de sista vedträna och den lille kunde ställa sig upp själv.

”Okej?”, frågade Ruben stilla och tittade (tyckte han) frågande på den lille mannen. Den lille skakade lite på sina armar och ben, tittade på Ruben och sa ”Fkrt.” Ruben stod en stund och funderade på vad han skulle ta sig för att göra härnäst. Hur gör man? Vad säger man? Då kom han ihåg sin barndoms äventyrsberättelser om vita hjältar i främmande land och tänkte att det kunde väl inte skada att försöka.

”Ruben”, sa han och pekade på sig själv. ”Ruben”. Sen pekade han på den lille och försökte återupprepa det frågande uttrycket. En lång stund stod dom där och vare sig rörde sig eller sade nåt. Ruben skulle precis göra om proceduren när den lille mannen långsamt klappade med handen på sitt ”bröst” och sa: ”Jnx”. Han klappade sig själv flera gånger och sa ”Jnx. Jnx.” Sen vände han handflatan mot Ruben och sa ”Rbn”. Ruben log, ”Det duger gott”, tänkte han och upprepade den lilles namn. ”Jinks, Jinks” Den lille log tillbaka och de kände båda två att de hade fått kontakt och att inget var att frukta.

Jnx böjde sig ner och plockade upp några vedträn, höll dom mot sitt bröst samtidigt som han trevade efter något i sin ficka. Han räckte fram en liten metallstav till Ruben som långsamt tog emot den. Jnx pekade på ena änden av staven och Ruben tryckte till. Plötsligt blev det ljust som mitt på dagen inne i vedboden men det var inte ett bländade ljus utan bara – ljust. Ruben funderade en stund på vad som hände men sen förstod han att den lille… ja, Jinks hette han visst, ville byta till sig ett par vedträn mot denna…slags… eh … lampa. Ruben tog ett steg tillbaka, tryckte lampan mot sitt bröst och pekade på vedträna, nickade och log.

Jnx nickade och log tillbaka. Han gick snabbt förbi Ruben och styrde kosan mot sitt skepp. Nu ville han iväg snabbt härifrån innan något gick på tok. Den här typen av kontakter var inte tillåtna och han hade redan börjat fundera på hur loggen skulle ändras för att dölja detta lilla intermezzo. Nån slags rapport måste ändå skrivas. Han märkte i ögonvrån att den store… ja, ”mannen”, Rbn hette han visst, följde efter honom och Jnx kände sig plötsligt både självsäker och äventyrslusten och beslöt sig för att ta en liten risk. Han skulle visa den store vad hans byte skulle vara till.

Jnx gick fram till bakändan av sin farkost och öppnade där en liten lucka. Inne i hålet skimrade det svagt av en vitaktig glöd och han vinkade till Ruben att komma närmare. Ruben gick fram till det lilla hålet och kikade ner. Han såg ingenting förutom ett ljust skimmer som flackade en smula fram och tillbaka. En motor? Ett bränslehål? Ett akvarium? Ruben visste inte riktigt vad han såg men förstod att Jnx ville visa honom detta. Jnx tog ett av vedträna och stoppade ner det i hålet. Det försvann långsamt ner medan skimret ökade i styrka tills det var glödande vitt och Jnx stängde luckan. Lamporna Ruben såg innanför den öppna dörren ökade även dom i styrka och det gick långsamt upp för honom att den lille mannen just hade tankat sitt rymdskepp. Han gapade av förvåning och trodde inte sina ögon.

Jnx ställde sig på rampen, vände sig om, lade sina tre fingrar på sitt bröst och sade ”Rbn”. Ruben rätade på sig, stängde munnen och gjorde samma sak. ”Jinks”. De log mot varandra och Jnx vände sig om och gick in i skeppet.

”Vänta!”, ropade Ruben plötsligt, som fått en idé. ”Vänta en liten stund bara!”. Han försökte visa med händerna och kroppen att Jnx skulle stå stilla, vände sig om och sprang tillbaka till vedboden. Han greppade ett stort fång med vedträn, rusade tillbaka till skeppet och räckte fram dom till Jnx. Jnx stod som förstenad och begrep ingenting. Varför kom den store med allt detta? Flera års förbrukning för hans skepp? Inte hade väl Jnx nåt likvärdigt att byta med. Detta kunde bli besvärligt. Lampan som Ruben fått skulle lysa länge nog men till slut blev ju även den svart, så var det ju bara. Jnx började rota i ett par lådor som stod på golvet, men Ruben hejdade honom.

”Nej, nej! Du får dom. Ta dom.” Han lade ner vedträna på den lilla rampen och backade bakåt, pekade på veden och in i skeppet. Jnx rörde inte en muskel, vågade inte röra veden, vågade inte riktigt förstå. Tänk om det var en fälla. Ruben suckade djupt och gick fram till vedhögen, tog ett vedträ och kastade in det i skeppet, tog ett till och kastade in det, och ett till. Nu verkade Jnx förstå och han tog resten av veden och bar in. När han kom ut började han än en gång att leta i sina fickor men Ruben gick fram till honom och tog tag i hans händer.

”Nej. En gåva.” Han lade bådas händer på sitt bröst, ”Ruben”, sedan på den lille mannens bröst, ”Jinks”. Han släppte taget och backade undan. Jnx tvekade en kort stund men gick sen in i skeppet. Ruben backade en bit till, han visste ju inte hur skeppet skulle uppföra sig när det lyfte. Dörren gled igen med ett litet ”sus” och ett tyst ”klick” och skeppet rörde sig sakta uppåt med ett vinande som om något flög fram över himlen. Ruben lyfte handen till farväl och vände sig om och gick in igen.

Jnx satt stilla och tyst i sin stol. Skeppet var nu tankat, bränsle hade han för månader, ja år framåt. Planeten hade varit under uppsikt många år nu och projektet skulle snart avslutas. Jnx kände plötsligt att det fick iten avslutas nu, inte redan. Inte så här. Raporten han nu skulle bli tvngen att skriva blev nog den viktigaste i hans karriär, ja kanske den viktigaste för hela hans folk. Vart allt detta skulle leda visste nog ingen, men Jnx visste att vart än livet skulle bära honom, så skulle han återvända hit till denna planet, till Rbn.

Väl inne i köket satte sig Ruben Larsson framför brasan igen, den hade inte hunnit brinna ner för han hade inte varit ute mer än 20 minuter. Han stirrade in i elden och funderade på vad han skulle säga till Hustrun. Det fick nog bli ingenting för vad skulle han säga? Att rymdgubbar varit här och tankat med ved? Ruben kunde inte låta bli att känna ett litet styng av saknad efter den lille mannen. Tänk om han kunde komma tillbaka nångång och hälsa på. Tänk om… Tänk att dom reste runt i rymden med… med…. Ruben rätade på sig och lade iväg ett skratt, ett så högt och hjärtligt att han väckte Hustrun. Dom rackarna hade rymdskepp som gick på gengas!!

Ruben Larsson rynkade på pannan när han kom in. Visst hade han lagt kniven på bordet, men inte sådär. Nu låg den på rygg, med eggen riktad upp mot taket, mitt på bordet i snickarboa. Ruben mumlade för sig själv nåt om begynnande demens och plockade upp kniven.

Han fortsatte med sitt, av ett toalettbesök avbrutna, projekt och arbetet flöt på som planerat. Hustrun ropade att maten var klar så Ruben gick in i huset för att äta. En timme senare kom han ut i snickaboa igen för att göra klart den lilla trägubben han höll på med. Han stannade tvärt i dörren. Något var fel. Igen. Kniven. Igen. Den låg mitt på bordet, på rygg med eggen riktad uppåt. Den här gången var Ruben säker. Han hade INTE lämnat den så där! Ruben stod tyst och funderade.

”Jo men int’ ska du håll’ på sådär int’.”, sa han rakt ut i luften. ”Kniven behöv ja’ ju för att gö’ klart gubben. Låt bli kniven, är du snäll.”. Det var knäpptyst i snickarboan, inte ett ljud hördes. Det knäppte några gånger i väggarna (solen var på väg ner) men annars var det tyst. Ruben tog upp kniven igen (kändes den inte lite kall) och snickrade färdigt den lilla figuren.

Till slut var den färdig, en liten trägubbe som av någon anledning var lite snarlik Rubens gamla konfirmationspräst i sockenskyrkan. Ruben fnissade lite när han kom ihåg hur prästen en afton småsprungit runt, med en bekymrad rynka mellan ögonen, och frågat efter Ruben. Alla kamrater, som utgick ifrån att Ruben gjort något ofog och nu skulle få en rejäl bassning, lät prästen förstå att dom inte visste var Ruben höll hus någonstans. När Ruben senare fick frågan vad saken gällt svarade han stilla: ”Han skull’ ba’ ha en snus…”. Nåja, prästen var vid god vigör fortfarande, om än gråare och rynkigare, men så här såg han ut på den tiden i alla fall.

Ruben såg sig om i snickarboa för att kontrollera ifall något annat inte låg som det skulle, men så var inte fallet. Allt var på plats, allt hängde där det skulle hänga. Ruben smålog lite och noterade att demensen kanske var på gång i alla fall. Han lade kniven på sin plats bredvid vinkelhaken på bordet. Han kastade en snabb blick runt väggarna, släckte lyset, stängde dörren och gick in till Hustrun och kvällskaffet.

Inne i den nu tomma och mörka snickarboan vändes kniven sakta upp på rygg….