Torbjörns Blogg

Men det kan bli rätt fint av det ändå!

Som sagt!!

… varit med om maken!!!

Vi städade ur O:s lägenhet idag och träffade då hyresvärden. Vi gjorde honom uppmärksam på att dörren till frysen verkade vara trasig för det läkte vatten ur den då vi frostade av den. Åt detta ryckte han på axlarna och tyckte att det slutar väl när man kör igång den.

Jaha.

Däremot!

DÄREMOT!!!

2 grader kallt, blåst och tredje våningen, så vi torkade fönstren på insidan och trävirket mellan rutorna, för annars gick det inte bra. Det immade och hade sig. Detta GODTOGS INTE!!!! Nej, det kunde inte godkännas för det var så nära noll så det var bara att skura!!

Jag har skurat ur MINST 14 lägenheter under 2000-talet och jag har ALDRIG haft denna diskussion om fönstren. Att kräva fönsterskurning i januari är bara dumheter!!

O ska instrueras om förhållningssätt vid besiktningen.

Jag blir bara förbannad!

Var häromdagen och hjälpte Sonen att flyttstäda. Själv slet jag illa i vardagsrummet medan Sonen fick glassa runt i badrummet.

Nu återstår bara lite finlir sen är allt klart!!

I morse skulle vi laga vår frukost, bacon stektes och äggröra hälldes i. Då visar det sig att spisen inte håller varmt och att äggröran juståpass blir varm och sådär fast i hullet som den ska vara. Vi konstaterar snabbt att spisen nu efter 30 år (eller mer???) gjort sitt och det är dags att byta.

Sagt och gjort, vi mumsar i oss frukosten och kopplar släp och åker in till staden den stora. Väl där besöker vi tre affärer innan vi bestämmer oss för den vi såg först i den första affären. Spisen tas hem och bärs in.

Nu vidtar en elkopplingsaktion värdig en film med Bruce Willis och vi kan, tillsammans med tillkallad elkunnig granne, konstatera att strömmen inte räcker till, att ingen fattar hur det funkat förr och att vi måste dra nya ledningar för att säkringarna (eller ”the sikkrings” som Fleksnes säger) ska hålla. Enligt dotter J så är detta hur en RIKTIGT REN ugn ska se ut!!

Till slut står den i alla fall på plats och går att använda, även om vi förnärvarande inte kan använda mer än en platta åt gången!!

En keramikhäll med vanlig ugn. Enkel, basic och högre än den gamla!! Den gamla ja… var är den? Jo, den har hamnat där den gör mest nytta!!

Nu ska vi bara fixa fram fler och grövre kabel samt större ”sikkrings”!! Sen jäklars ska här lagas MAT!!!

Fast…

Det gör det ju hela tiden så varför förvånas man med jämna mellanrum?

Sonen är på väg bort från bygden och det gör att det blir bara ”lillan” (inte så bara faktiskt!!!!) kvar häruppe med oss. Visst känns det i hjärteroten en smula men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Barnen måste få flyga sin egna vägar och jag får vara tacksam att jag får veta vart de åker. Det finns dom som inte ens kan sina egna barns telefonnummer…

Det har varit kallt ett par dagar och man har känt sig som en riktig viking när man gått ut i ve’bo’n för att hämta in en korg värme. Sen eldar man på, kokar te, ser på tv, lägger en varm filt om fötterna, surfar lite på datorn…. Njaeee, man kanske inte är så mycket viking i alla fall.

Efter en lång skön höst av noll-projektläge så måste jag försiktigt erkänna att det rycker lite i byggtarmen. Ett litet altandäck, kanske? Ett litet tak över soptunnorna? Kanske t o m börja fundera på kallvindan? Fast först ska vi nog sätta in en luftvärmepump, och kanske också byta spis och köksfläkt. Fast det innebär nog att ena garderoben måste tas bort så vi får plats med frysen där… Ja, det ska nog bli bra med jobb i år också ska ni se!

Vi besökte banken häromdagen och det var faktiskt en positiv upplevelse. Huset har för första gången varit ute för bedömning på den öppna marknaden och resultatet var en smula överraskande. Det blev värderat precis så vi kunde lägga om nästan alla lån till bottenlån, en liten struntsumma blev kvar som topplån så det ska vi betala bort så fort vi kan.

Sen vet man ju aldrig vart denna kris tar vägen och hur verkligheten ser ut om 6 månader, så vi får väl se vad som händer framöver.

Fast…

Så är det ju hela tiden så varför förvånas man med jämna mellanrum?

2008 är äntligen över. Det gick lite segt i slutet men nu är vi där. Märkligt att man hänger upp sig på en natt så där. Natten mellan den 31/12 och 1/1 är ju bara intressant därför att VI bestämt det. Vintersolståndet är över, det finns inga speciella årstidsväxlingar där, det finns egentligen ingenting i den natten annat än vårt behov av att göra avslut och börja något nytt.

Traditionen är förstås gammal, julematen skulle räcka till tjugondagknut, annars fick man ett dåligt år på gården. Kanske är det därför vi vräker på med mat och specialbehandlar skinkan så den ska räcka vecka ut och vecka in. Det sitter kvar, behovet av oändlig mat, fast vi inte vet varför.

2008 har varit ett av de minst turbulenta åren på ett bra tag, i alla fall som jag minns det. Visst har det hänt saker och ting som förändrat mitt liv, i det stora som det lilla, men generellt sett har det varit ett lungt år med lagom mängd grå vardag.

Som jag minns det, vill säga.

Vad vill jag då av 2009? Tja, svårt att säga sådär rakt ut men det självklara finns där ju alltid.

Jag vill att min familj, i dess allra vidaste mening, ska få må bra och vara friska.
Jag vill att det blir en bra sommar, lagom varm, lagom regnig.
Jag vill att jag och K ska få alla fyra veckorna tillsammans denna semester.

Ja, såna grejer. Jag har väl vissa förhoppningar om en del småprojekt som jag vill klara av under kommande sommarhalvår (typ att lösa soptunneproblemet) och, om orken, viljan och pengarna finns, ett altandäck ute på gården. Men vi får se, vi får se.

På ett lite större plan hoppas jag att dumheterna blir mindre. Läser om ett par i Storbritanninen som hotas med tvångsinlösen av deras hus från banken därför att… ja ingen vet säkert men troligen för att banken givit dom för låg ränta och därför nu, när ”krisen” slagit till, inte tjänar nog med pengar på lånet.

Jag läser om en arabisk familj som ska flyga i USA. Väl ombord talar dom med varandra om vilken plats som egentlligen vore säkrast i händelse av en olycka. Medpassagerare hör samalet, kontaktar flygpersonalen och säkerhetsvakterna kommer ombord, tar med sig familjen ut och anklagar dom för terroristverksamhet.

Allt klarades upp och vakterna bad om ursäkt men det är inte slut med det. Familjen missade sitt flyg och fick dels inga pengar tillbaka och dels fick dom inte heller boka nya biljetter. Dom var helt enkelt inte välkomna som kunder. Den dagen. När tidningarna fick nys om detta säger naturligtvis flygbolaget att familjen är hjärtligt välkomna att flyga med dom igen. Jovisst!! Kan dom ju lungt säga för dom vet att det inte kommer att hända.

Fast jag skulle på pin kiv flyga med dom så ofta jag kunde. Den typen av dumheter vill jag bli av med. Åsså världsfred och avskaffande av fattigdom och förtryck, naturligtvis.

Annars vill jag inte att 2009 ska bli särdeles anorlunda än 2008. Ett vanligt år med vanliga händelser i en vanlig familj.

Jo, en sak till.

När jag skriver mina små betraktelser dyker en figur upp oftare än andra. Ruben Larsson heter han och många av mina berättelser kretsar kring denne man. Häromnatten tillbringade jag i hans kök, drickandes kaffe (jo, jag gör sånt i drömmarna) och vi pratade sådär som folk gör om ditt och datt. Plötsligt börjar Ruben berätta om ett möte han hade haft vid ett tillfälle med en underlig figur. Jag förstod rätt snabbt att Ruben hade träffat en romanfigur vid namn Banu Yamuni.

Banu Yamuni, eller Benjamin som han också kallas, är en figur ur Peter Nilson roman ”Arken”. Benjamin är avlad av en man och självaste Moder Jord och kan därför inte dö. Eller så beror det på att Gudarna vill håna Benjamin och därför inte låter honom dö. Eller så symboliserar Benjamin Tiden, som ett outplånlig skeende. Oklart vilket, man får själv välja. Han är köpman och leverantör till skrytbygget Noas Ark och på underliga vägar överlever han också syndafloden.

Benjamin tillbringar resten av sin tid med att vandra runt i världen genom århundradena och årtusendena och vid ett tillfälle dyker han alltså upp hos ”min” Ruben. Påstår i alla fall Ruben. Då jag frågade vad Benjamin gjorde, sa och ville skakade Ruben bara på huvudet och menade på att det var det inte hans sak att ta reda på, det var min sak.

Så detta är också en av de saker jag hoppas kunna göra under 2009, ta reda på vad som egentligen hände när kopparhandlaren Benjamin, som levererade allt goferträ och jordbeck till Noas Ark en gång i tiden, besökte en liten by i norra sveriges kustland.

sjöng Ronny Eriksson i Euskefeurat för ett antal år sen, och jag kan bara instämma med hela mitt hjärta!!

Så har man då efter lång utprovning hittat en tandboste som man gillar. Den fungerar i munnen, rengör som den ska och passa fint i handen. Helt enkelt Tandborsten med Stort T!!

Vad händer då?? Jo, nästa gång man går på affären för att införskaffa en tandhygiensartikel av önskat format och design så FINNS DOM INTE LÄNGRE!!! Då har dom ändrat stråvinkeln eller böjningen på skaftet eller lagt till plackrensningsflärpar eller tagit bort de där små fina borsten längst fram som gnuggade bort det där sista på just mina tänder, eller så har dom bara sett till att dom inte längre finns i grönt!!

HUR KUL ÄR DET EGENTLIGEN, på en skala???

Samma sak med tandkrämen. Plötsligt är den där, den som smakar bra, lossar på tandstenen och får mina tänder att kännas lika lena som munvädret på en proffspolitiker. Sen, vid nästa inhandling, är den borta för att aldrig mer komma åter.

Det ska designas om, förändras och pillras till varenda månad med dessa rengöringsverktyg. Man vet aldrig vad som gäller, man FÖRVÄGRAS denna lyckliga stund på morronen då ALLT känns som vanligt, inga överraskningar, inga nymodigheter, inga konstiga påfund, utan bara en enkel tandborste i min mun, en stilla stund av oföränderlighet. Är det att begära för mycket??

Det borde vara en mänsklig rättighet att få ha samma typ av tandborste, var än i livet man befinner sig. Vill man byta, ok gärna för mig, men RÖR INTE MIN TANDBORSTE!!!!

MAn kan rent av misstänka att vi blir… törs jag säga det… lurade!!!! För visst är det märkligt att denna tandborste, som tidigare utlovade en perfekt ren mun med perfekt resultat, nu inte längre duger utan det måste till en helt ny modell för att rengöra min mun. En modell som liksom av en slump råkar vara en aningens dyrare än den förra.

Var den förra modellens reklamkampanj bara ljug?? Var det falsk marknadsföring från deras sida?? Hur blir det nästa månad då? När nästa modell kommer? Är den gamla modellen (som inte längre går att köpa) livsfarlig att använda? Får jag cancer av den? Kommer mina tänder att falla ut? Börjar det växa gröna svampar på mina tänder?

Jag skulle faktiskt kunna respektera dom ifall dom sa som det var. ”Nu gör vi en ny modell så att vi kan tjäna ännu mera pengar på att du ska slippa lukta råttfälla i munnen!!” DET vore rakryggat och ärligt! Nu känner jag bara att dom ljuger för mig!!

Jäklars så skönt det var att få ur mig detta!!

Vi har ju alla undrat genom tiderna hur Tomten laddar upp så här dagarna innan julaftonens arbetsinsats. Jag kan idag berätta den osminkade sanningen:

Så nu vet ni!!

Vår minst gamla bil, golfen Pugh, har haft en liten ålderskrämpa bestående av ett glapp i blinkersen, den främre, närmare bestämt vänster fram. Blinkersen består av ett lykthus, en lamphållare samt en sladd med kontakt som levererar strömmen. Jag har hela tiden trott att problemet varit lamphållaren, som med bajonettfattning fästes i lykthuset, så jag har kämpat med tändstickor, kabelstrips och annat milt våld för att få bukt med glappet.

Ack vad jag bedrog mig.

Häromveckan uppdagades att det inte alls var lamphållaren utan den tidigare nämnda sladden med kontakten som innehöll själva felet. Två tunna sladdar leder fram till denna kontakt och de sitter sen i två små stift som är ingjutna (naturligtvis!!) i kontakten. Efter att ha konstaterat att ena kabeln i princip var av (därav glappet) och den andra på god väg så gjordes ett försök att inhandla en ny kontakt.

Ack vad jag bedrog mig.

På Bilbolaget hade dom förmodligen redan julledigt för där fanns ingen inne just då som kunde hjälpa mig. Så vad göra? Det var bara att plocka fram de gamla elkunskaperna från fornstora dagar och utföra en sk ”gräsmattsreparation”. Detta kan bara gå käpprätt åt pipan och sluta med en extra dyr verkstadsräkning som salt i såren, var min för stunden enda härjande tanke.

Ack vad jag bedrog mig!

Med tillhyggen som kabelskalare, lödkolv och morakniv samt en näve material bl a bestående av gamla kabelstumpar, ett par krokodilklämmor, 2 cm ståltråd samt ca 1 meter eltejp hade jag på fullt accteptabel tid lagat den krånglande blinkersen. Den gamle romerske bilreparguden Bilius Fixus måste ha haft sin vakande hand över mig den dagen för denna bakficksreparation håller fortfarande, en hel vecka senare, för både gupp och kurvor!!

Tack Yngve!!

… alltmer. Julen. Denna stressen och pengaflödets högtid. Denna helg som lockar fram det bästa och värsta ur oss. Denna tid på året då vi som mest behöver ljus och värme, så gräver vi ner oss i klappträsket.

Men Jul är Kul!!

Jag är fortfarande tillräckligt barnslig för att tycka om klapparna, maten och pyssel-pyntet.

Stockholm är stället för årets firande, en premiär för oss. E bor ju därnere numera och snart ska O dit också så det kanske blir något återkommande det här. Bil söderut, övernattning i Sundsvall och beräknad ankomst hem igen fredagafton. Mycke’ bil blir det men det är det värt!!!

… att jag måste skriva nåt här så då är det väl bara att lyda!!

Förra helgen var vi i Stockholm och firade 1:a advent med E&H. Fredagen var vi på ”staan” och kikade på julskyltningen på NK. Storslaget och påkostat. Inne i NK var det lika glättigt men ack så dyrt!!! Tur man slipper handla där.

Champangebaren besökte vi dock, för där jobbar ju K. En champis som heter ”Ruinart Blanc et Blanches” drack vi (135:-/glas), en skål med jordgubbar (55:-) åt vi samt en skål med nötter (0:-). Mumsigt värre men kanske inget man ska vänja sig vid.

Lördagen var mer en vilodag med lite handling och på kvällen åt vi middag hos Ö. Mumsigt och gott även det, Tacospaj med ris och sallad. Gott vin och gott vin drack vi till det.

Söndag = Julmarknad i Gamla Stan. Små träbodar med allehanda kommers inuti. Mysigt och lagom kallt. Vi gick precis som högtalarna skramlade igång och talangjakten började! Tur!!!

På söndagkväll hade E stor adventsbjudning med glöggmys och gotter. Alla var där (12 st blev vi till slut!) och det var sådär mysigt och gosigt som bara en familjekväll kan vara. Sent blev klockan och isäng gick vi.

Måndag var avresedag så det blev mest packning och soffsittning tills det var dags att åka till flyget. Där på flygplatsen träffade vi en bekant som haft semester i Thailand och som fastnat där pga kravallerna. En vecka extra fick dom i solen men, som dom sa ”den sista veckan har i mig inte vart nån semester inte!! Hela dagar på biljettkontoren för att hitta nån resa hem igen.” En militärbevakad bussresa till Phuket hade fixat det hela till slut.

Väl hemma hamnade jag i snuv-koma – igen! En hel vecka i soffan med näsdukar, huvudvärk och febran – igen!! Jag hoppas så innerligen att detta var sista gången. I onsdags kände jag att hela min Yessamling skulle vara värt att ge bort bara jag slipper bli förkyld igen!!!!

Julshow. Hur kul som helst, hur bra som helst. Sälteatern visar verkligen på sin bredd som teatergrupp. Inget är för svårt för dom och inget ämne lämnas oberört. Dom agerar, sjunger, dansar och spelar allt själva. Obegränsagt begåvat och… ja, man kan bara älska dom!!

För nu.

Det är ju alltid roligt att få post, och efter några dagar med rätt mager utdelning (och ett krystat ”vi fick i alla fall inga räkningar!!”) var postskörden ansenlig, för att inte tala om rejäl.

Väl hemma gicks posthögen igenom och det visar sig att undertecknad fått sig hemskickat inte mindre än tre tidningar av Illustrerad Vetenskap, samma nummer. En trio. En trippel.

När jag sitter där med mitt triss och funderar börjar jag tänka på hur det kommit sig att jag har så många. Mysteriet känns till en början olösligt men de få, små grå jag har kvar kämpar tappert och det kommer så sakteliga smygande en förklaring mig tillhanda.

IV No 1: Ett erbjudande via posten om tre nummer av tidningen och en sån där liten FM-sändare som man kan koppla till sin dator eller MP3-spelare och få ljudet uppspelat i stereon, eller bilradion för den delen. En kul liten nyttopryl som är till 100% totalt och genomgående onödig!!

IV No 2: Ännu ett erbjudande via posten, denna gång om tre nummer av tidningen och med en MP4-spelare som lockbete. På denna spelare kan man se film, om jag fattat allt rätt. 1Gb minne och allt. En riktig måste-pryl. Ett visst samband mellan No1 och No 2 fanns säkert vid själva beställningstillfället men i såna fall har det minnet totalt bleknat bort.

IV No 3: Ligger snuvig och febrig i soffan och tycker så där synd om mig själv som bara en förkyld man kan göra. Då ringer telefonen och jag känner ett spritt av glädje i min kropp! Tänk!! Nån vill prata med mig och ringer till mig, bara till mig!! Världen kanske inte är ond i alla fall!! Nu erbjuds jag tre nummer av tidningen och dyra japanska, dyra grillknivar, både dyra och bra och snygga och japanska. Sa jag att dom var dyra? Fullständigt nödvändiga för att lyckas i köket och med maten.

Så, mysteriet löste sig av sig självt och jag kan andas ut och lägga mig i soffan för att vila min av allt detta tankearbete utmattade hjärncell.

Då slår mig en tanke. Har dom inga som helst spärrar i adressdatabasen på Illustrerad Vetenskap?

Då slår mig en annan tanke. Är det ens dom jag gör affärer med??

Då slår mig inga fler tankar och jag kryper darrande ner under filten och låtsas att världen är vacker….

Ytterligare fyra arbetskamrater har nu fått sin uppsägning klar. Nu är det alltså 11 fasta, 2 visstids och 2 Lernia som fått gå, i mitten av januari går de sista hem.

Det värsta är att detta troligen inte är slutet då vi, som ytbehandlande företag, ligger sist i kedjan och därför inte fullt ut märker av nedgången ännu.

Annars är allt bra.