Torbjörns Blogg

Så var denna påskhelg över. Ett dubbelt 50-årskalas, hemmavarande döttrar och ett strålande väder har tagit ut sin tribut så nu ska det banne mig bli skönt att få komma tillbaka till jobbet och få vila upp sig lite innan nästa helg.

Våren är på full frammarsch här med den sedvanligt spännande infarten. Snön smälter och gör infarten spårig och svårkörd. Men, inget livar upp en dag som att börja den med slalomkörning mellan snövallarna. 😀

Snart får vi börja kratta…..

Tänk er en knallblå himmel, öppna fria vidder i alla världens färger, spelande tranor och canadagäss som ömsom flyger ömsom skriker i högan sky. Lägg därtill en söderveranda, en god vän och ett glas vin och ni har denna min lördagens den 4 april 2009 eftermiddag på er näthinna.

Nu ska vi äta glas… jag menar kyckling och dricka ännu mer. Kanske vin också!

Befinner mig på annan ort, dvs hos min gode vän och vapendragare G. Anlände i gårkväll till Arlanda där jag blev hämtad. Efter en god macka med tillhörande te öppnades ett för helgen inhandlat helrör med en mycket god whisky.

Ett halvrör senare var klockan 1 på natten och vi stöp isäng!

Idag ska vi…. tja…. det återstår att se…. 🙂

Besiktade ”Pugh” idag. Gick väl riktigt bra får jag säga, förutom att dom hittade en lös plåt under bilen. Dessvärre (eller dessbättre, beror hur man ser det) är det en av de förra våren nyrenoverade plåtbitarna som lossnat. Dåligt underarbete, dåligt hantverk vad vet jag men lös är den och fast måste den. Dock är jag måttligt road av tanken att besöka förre svetsaren och klaga, mestadels därför att han fortfarande inte har skickat oss någon räkning för jobbet, trots fyra påstötningar. Kanske dumt att påminna om vår existens.

Varma grader på dagarna, inte alltför kalla grader på nätterna. En skön tid. Sakta men säkert smälter snön undan men än är det långt kvar till krattning och blombänksbök.

Vedspisen i köket har varit något av en följetong. Först börjar det med att veden i princip är slut. Vi har t o m eldat gamla möbler!! Hur som helst så har den också sett sina bästa dagar och delar av den är mer eller mindre trasiga. Vi har funderat fram och tillbaka och ett bra tag var planen att byta ut spisen mot en modernare variant, kanske en vanlig täljstenskamin, men häromhelgen tog vi ett principbeslut om att spisen blir kvvar men vi köper nya delar till den och gör en helrenovering. Kostnad: under 10 000 pistoler! Man får inte märkvärdig kamin för dom pengarna.

Sommarens arbete verkar komma på plats.

På jobbet är allt som vanligt. Den senaste tiden har 3-4 killar av dom som fått gå hem jobbat mer eller mindre heltid hos oss så vi hoppas alla att något ska hända som gör att de får fortsätta, och många fler därtill förstås!! Men, vi jobbar på och fyller dagarna med arbete.

Nåja…. NÄSTAN alla…..

Blev väckt strax före halvsex av Frasse som tyckte att det var frukostdags. Själv ansåg jag att det var sovadags. Frasse vann. Mat fick han och jag gick till sängs igen. Efter en kvart kom han smygandes och lade sig i mitt knäveck, således väckte han mig en gång till. Vi låg en stund och gosade och jag skulle precis glida bort i drömmens land igen då jag blev – skitnödig! Vis av erfarenhet visste jag att nu är det bara att stiga upp för dagen.

Frasse däremot borrade in sig i MITT varma täcke och sov lungt vidare.

Men vi ska vara snälla med Frasse för jag är till visshet gränsande sannolikhet säker på att han ser dåligt. I fredags var jag ute och skottade snö. Frasse, som varit ute på turné, kom in på gården, stannade en 15 meter bort och bara stirrade, avvaktande och med ett mycket tydligt kroppsspråk som visade att han inte visste vem som rörde sig på HANS gård. Först när jag ropade till honom ”Tjenare Frasse!” så slappnade han av och kom joggandes för att hälsa på mig.

Vid flera andra tillfällen har han sett att någon kommit (bl a B&Ö, som han känner mycket väl) men innan han hört dom har han vid minst ett tillfälle morrat tyst för sig själv (trots att han legat tryggt i mitt knä) tills han hört deras röster, då har han slappnat av. När han ska hoppa upp och/eller ner från stolar, soffor, byråer osv så siktar han noga, gruvar sig och måttar länge innan han släpper iväg sig. Allt detta sammantaget gör att jag som sagt misstänker att han ser dåligt.

Frasse är en katt med ett hårt liv bakom sig. Vi får behandla honom med den hänsyn och respekt som en 44-åring kräver.

Märkligt hur man kan känna när en förkylning vänder. Ena stunden ligger man där och våndas, svettas, hostar, snorar och mår på ett allmänt ynkligt sätt bara dåligt. Sen kommer man på sig själv att ligga och fundera på en kartong ute på vindan som man kanske skulle kika igenom en smula. Man kanske håller på att piggna till.

En moster till mig har hittat ett foto på saligen insomnade Pappa häromsistens. Ett kul foto där han står i (gissar jag) mosterns kök och ser så där lagom berusat nöjd ut. Fotot är taget nångång ”slutet av 80/början av 90” (det syns om inte annat på hans glasögon) och man fnissar åt hans uppsyn och känner igen ”gamla goa Pappa”.

Då slås jag av två vitt skilda men ändå djupt sammanlänkade känslor på en gång. Jag inser att Pappa verkligen är borta och att mitt liv fortsatt utan honom. Sorgen har för länge sen bytts ut mot en vardaglig saknad. Då jag bor i hans barndomshem så är varje vägg, varje tröskel, varje gammal krok och spik intimt förknippad med honom men i takt med våra renoveringar och ombyggnationer så försvinner den känslan alltmer, och det är bra och precis som det ska vara. Den del av mitt liv som innehöll Pappa har gått från en levande person, via ett smärtfyllt ekande tomrum av sorg och frustration, till ett skönt minne utsmyckat med lite saknad. Tomrummet är fyllt med andra personer, händelser och skeenden. Jag har helt enkelt gått vidare med mitt liv.

Samtidigt genomflödades hela mitt mentala system, lika plötsligt som oväntat, av en enorm känsla av behov och jag längtade efter att få krama om Pappa och säga hur mycket jag saknade honom. Undrar om det är koftan han har på sig på fotot. Jag kunde känna doften av honom, tusentals minnesbilder fladdrade genom min snorfyllda hjärna, bilder av bilrep, byggen, mahjongkvällar, musik….

Några sekunder senare är allt över och som vanligt igen. Jag funderar en smula över vad som hänt men inser att det inte är något dramatiskt eller spännande utan bara en kort privat minnesstund med mig och Pappa. Visst finns det stunder då man saknar honom mer än andra stunder, stunder när man sitter med gamla foton och undrar vem den stela svartvita gryniga mannen är på bilden, stunder då man med kofot i hand skulle ge en månadslön för att få veta bakom vilken bräda vattenröret är draget, eller bara stunder med carportsbyggen då man skulle ha haft en hantlangare som höll fast brädan i andra ändan.

Stunder man haft, men inte kan få igen….

Precis som det ska vara.

Så har då förkylningen slagit klorna i mig än en gång.

Man kan bli less för mindre…

Snöar gör det också.

Helgen som varit har gått i sorterandets och slängandets tecken. Vi har en babbiljard kartonger på vindan som MÅSTE gås igenom innan vi bär dom ut i förrådet. En och annan av dessa KAN vara så gamla som från Bondegatan!! Dvs MINST 6 år gamla!!!

Själv fick jag en ”AHA!” upplevelse på söndagmorron och insåg att jag hade åt helv…. sjuttsingen för mycket grejer och att en rejäl genomgång nu var inte bara av nöden tvungen utan det börjar nästan handla om liv&död.

Typ.

Nästan.

Ungefär.

Jag har i många år suckat över min ena dotters förmåga att samla på sig ”skräp”, dvs småpryttlar av allehanda slag. Denna helg var det bara att inse var denna förmåga kommit ifrån och jag kommer på lämpligt sätt inför samlad familj och släkt framföra mina offentliga ursäkter till denna dotter för alla (nåja, nästan!) ord jag sagt henne i detta ärende!!

Jag kan inte längre ha kvar grejer ”bara för att”. Jag måste lära mig inse att jag inte behöver 12 apparatsladdar, utan jag kan nöja mig med 2-3 kanske. Behövs fler, ja då köper jag en.

Jag har (hade!!) en hel jävla pärm full med registreringskoder till tidigare bortkastade program och spel av olika slag, kvitton på datatillbehör inköpta på 90-talet, utskrifter av mail jag fått från… ”folk”, flygbiljetter, bussbiljetter, turistkartor, 6 gamla hårddiskar (storlekar från 1,6 Gb till 60 Gb), ett gäng gamla (men dock fungerande) telefonmodem, ett par gamla ljudkort, utskrifter av program jag tänkt att ”det där kanske jag kan översätta till svenska nångång och skriva in” (jo, tjena!!), kilometervis med kabel av allenhanda modeller och format, papper, prylar, saker, ting, grejer, manicker och tjafs, eller på ren rak svenska:

SKRÄP!!!!!

Måtte Skogs-Pekka ta mig om jag börjar om igen med detta samlande!! Måste vara sjukligt på nåt sätt….

Detta har varit en av de värsta veckorna någonsin på jobbet. Efter att världen befunnit sig i fritt fall (ekonomiskt i alla fall) under några månader (fast egentligen i ett par år) så drabbades även vi av nedskärningar. 7 uppsagda blev 11 uppsagda som i förra veckan plötsligt blev 22 uppsagda.

Knappt hade chocken över detta lagt sig förrän nästa kom. De senaste 11 uppsagda skulle gå hem (med full lön) direkt. Kvar blev en minimistyrka på 10 arbetare och 5 tjänstemän (som dock ska bli 4, kanske bara 3 inom kort).

Vi tio som är kvar samlades tisdagafton i matsalen för att lägga upp någon slags strategi för kommande veckor. Under tiden defilerade våra hemskickade kamrater förbi utanför och hjärtat sjönk sakta ner till bottennivåer hos oss alla. Visst finns det bland de hemskickade personer jag kanske inte är bästa kompis med, personer man inte skulle välja att umgås med, eller som en av kollegorna sa: ”Visst är en del av dom riktiga ’pain in the ass’ men det är ju MINA ’pain in the ass’!!” (översättning till mamma: ”pain in the ass” betyder ungefär ”finne i röven”).

Arbetsmoralen var på onsdagmorronen förklarligt låg, men en del kollegor hade nog egna demoner att tas med för de pratade knappt ett ord på hela dagen. Dock gick arbetet rätt bra, får man säga. Visst är det 8-10 år sen jag jobbade i skarpt läge s a s i galven, men i kroppen finns ändå tusentals timmar med jobbet så själv tycker jag det rullar på rätt bra. Handhavanden och själva ”tänket” ploppar upp allteftersom. Men den dagen präglades ändå av chock, sorg, saknad och frustration, kanske t o m desperation hos en del av oss.

Igår hade vi ett kort möte innan vi gjorde helg där vi fick veta att allt kanske inte var så nattsvart som det ser ut just nu men att ingen riktigt vet nåt säkert. En av våra största kunder kör ett prispressar-race mot oss just nu så vi får se var vi hamnar. Annars verkade chefen nöjd med vår insats och vi får jobba lite på ”gehör” framöver ett tag. Lösa problem allteftersom, göra insatserna där de behövs och inte låsa fast oss vid olika positioner och arbetsuppgifter.

Sammantaget känns allt väldigt konstigt och ovant, men jag vägrar lägga mig ner och bara dö utan tänker fortsätta att göra mitt bästa, så får vi se hur långt det räcker.

En morbror till mig sa en gång att ”varje morron man kommer till jobbet och inte får sparken vet man att man har minst sin uppsägningstid kvar att jobba”. Ungefär där känns det som om jag befinner mig just nu, men det känns inte skrämmande eller obehagligt utan jag tar en dag i sänder och löser de problem som kommmer när dom kommer, inte förrns.

För en vecka sen överlämnade O sin lägenhet till hyresvärden, fick den besiktad och godkänd. O behöll en nyckel för att kunna hämta posten, som eftersänds fr o m idag.

Idag överlämnade O den sista nyckeln och en liten lapp med telefonnummer ifall nåt skulle dyka upp ändå. Då Kommer hyresvärden ut och börjar tjafsa, jag säger TJAFSA, om att plåtarna till spisen inte var rena.

VA?!!?!?!?

Dessa plåtar har O skurat, J skurat och JAG SKURAT!!! Nej, dom dög inte och O blev dessutom kallad för lögnare.

Dessutom ville han ha betalt för nya plåtar, trots att han själv hade rengjort dom så de gick använda nu!

Nu har han passerat det anständigas gräns!! Man kan inte FÖRST godkänna en lägenhet och SEN säga ”Nä, det duger inte”.

J-vl- stolpskott!!!!

Ska det vara så här?????

Nej, ingen lek inte. Nu när termometern kryper ner mot 20 minus och vinden ligger på hårt från norr så är det svårt att hålla varmt i huset. Norra väggen är INTE vindtät så det blåser rakt igenom huset. På morronen har vi ca 15 grader i köket så man springer inte runt i kallingarna nån lång stund inte!

Fort igång med brasan och elda upp lite värme. Vad? Elementen? Skruva upp värmen?? Jo, det kan väl vara en ide men det hjälper inte särdeles mycket ska jag säga. Vi har två 1000w element i köket, och faktiskt lika mycket i kammar’n, men när det blåser hårt från norr hjälper det föga. Det är svårt att komma över 18 grader även om vi kör alla element för fullt.

Hallen är värst, för där drar det nog genom dörren (eller dess närmaste omgivning). Sovrummet funkar bäst, faktiskt, men det ligger på södra sidan av huset, så där har vi en liten buffert av lilla hallen uppe. Igår satte vi upp ett draperi för dörren och det gjorde effekt direkt. Nu har vi normal sovrumstemperatur hela natten 🙂 Nåja, det som inte dödar en, stärker en säger dom, så vi får väl rida ut den här vintern också.

Vi får nog banne mig skaffa oss en värmepump….