Torbjörns Blogg

Jag har ju tjatat om denna skorsten, hur fin den blir. Nu kommer en första RIKTIG bild på den.

Här kommer så ett par bilder på läget ”so far” s a s.

Ställningar på plats, huset ser lite bekymrat ut, lite nervöst. Lugn bara lilla vän, det blir så bra, så bra, så!!

Två glada hantverkare, en snickare och en murare. Jag säger bara: Kolla in skorstenen!!! (Ja, hantverkarna kan väl ni tjejer kolla lite på också om ni vill!)

Här är en rätt bra bild som visar hur mycket högre taket kommer att bli. Ser redan varmare ut!!

En annan överblicksbild, med folk, firmabilar och allt!

En bild inifrån kallvindan. En del av gamla taket är bortsågat för att kunna fylla på med isoleringen sen när det beger sig.

Ja, fler bilder finns väl men dom visar inget spännande (förutom hantverkarna då…).

Här kommer några bilder från vårt ”nya” vardagsrum.

Det fortsätter att röra på sig härute på Bockgäla. Vi har dumpat den stoooora stereon och skaffat en liten, välljudande sådan. Ett 2.1 hemmabiotypliknande-system. Låter bra, tar liten plats.

Gamla tv-bänken fick lite stryk (stereodelen kapades av) och en ny skiva så nu får den duga tills vi skaffar en ny bänk (vilket säkert ska ta oss allt från 6 veckor till 4 år!!)

Soffan flyttades från norra till östra väggen, byrå och sekretär bytte vägg med varran och tvn hamnade framför muren, på den ombyggda möbeln, tillsammans med nya ljudanläggningen.

Pianot hade vi redan tidigare sålt, cd-hyllan och pärm-hyllan har vi tömt och burit ut och fotöljen är slängd. Jo, rent slängd!! Det enda som tillkommit är gungstolen, som nu slipper vara i köket hela tiden.

Det hela blev luftigt och fint och vi är faktiskt riktigt nöjda, om vi får säga det själva. Den enda som blev lite upprörd var Zappa, som såg ut lite som Pluto när han förvånat stirrade runt i kammar’n och försökte fatta vad som hänt. I cirka tio sekunder. Sen var allt som vanligt igen.

Ja, det var väl allt för den här gången.

I 30 år har det varit med oss (med Hustrun lite längre!). Kawai heter det och har stått där i vårt hem, år ut och år in. Nu är det borta, sålt till en hängiven man från Gävle som lovat ge pianot ett nytt och kärleksfullt hem.

Lite tomt känns det, lite annorlunda. Vemodigt, ja, ångestladdat, nej. Utrymme har givits till nya format i rummet där det stått. Fler möbler kan få stryka på foten, prylar plockas bort och det som blir kvar får nya platser.

Känns bra.

Efter en tvådagars tjurrusning till och från Stockholm i syfte att förflytta 1 st dotter från Rågsved till Uppsala, ställdes så denna morgon, efter fyra timmars hysteriskt sovande, kosan mot Skellefteå och stadens central för Thule rental-släpar, Statoil Kågevägen.

Jo, det stod så på avtalet jag fick nere på OKQ8 i Hägersten och även på Thule Rentals egen hemsida. Så där stod jag i hällregnet och kopplade loss släpen och vandrade dyblöt in i macken för att göra upp.

Tjejen bakom kassan var mycket trevlig, det ska erkännas, men när hon efter fyra försök och ett telefonsamtal (samt ett påpekande att släpen inte skulle kopplas loss förrän den var besiktigad av personalen) inte kunde logga in och anmäla mitt återbördande började jag ana att morgonen ännu inte hade bjudit på allt som stod till buds.

Efter att ha stuckit emellan med två kunder blev hon så uppringd av sin ”boss” som frankt meddelade att den inte alls skulle inlämnas hos dom utan på OKQ8 på Solbacken. ”Ja, dom har ju som tagit över det hela numera.”

Så det vara att gå ut i hällregnet, koppla på släpen igen och köra upp på Solbacken för att lämna igen släpeländet där. Väl framme tänkte jag inte göra om misstaget med losskopplingen utan jag gick direkt in till kassan. Avtalet togs emot, dator kopplades upp och – sen hände ingenting. Hon knappade och tryckte och hade sig men det blev liksom inget av det hela. Kollega hämtades och det slogs i pärmar för att komma åt inloggninguppgifter och så, till slut! Heureka!!

”Nyckeln?” frågade hon käckt och det gjordes klart och tydligt för mig att alla de fickor jag hade på mig hade en sak gemensamt, de innehöll ingen släpnyckel. Vad som däremot innehöll en nyckel var bilden i min hjärna, en bild där nyckeln låg på disken hos Statoil Kågevägen! Ingen nyckel, ingen återlämning där var regelverket klart och tydligt. Innan jag vände för att hämta nyckeln frågade jag stilla: ”När tog ni över detta?” Jo, det hade skett för en månad sen. ”Då kanske ni borde se till att ni har rätt adresser i registren för på avtalet står det klart och tydligt att den ska återlämnas på Statoil, inte på OKQ8.” Tomma ansikten fyllda med frågetecken lämnade jag bakom mig.

Går genom regn till bil, kör bil i regn till Statoil, går i regnet in i macken, hämtar nyckel, går genom regn till bil, kör i regn till OKQ8, går genom regn in i macken och lägger, hyfsat blöt, upp avtal och nyckel på disken och anmäler medelst en trött blick att nu vill här återlämnas en släp.

Nu verkar allt gå som på räls, ända tills datorn inblandas i ekvationen. Det går inte logga in, det går inte hämta upp och det går inte göra alla de andra dataoperationer som kräves vid återlämning av Thule Rentals Envägssläpar.

Vid det här laget har jag gett upp. Jag inser att alla de makter som har funnit, finns och kommer att finnas i detta universum gemensamt sett som sin livsuppgift att förneka mig återlämnandet av denna släp. Tydligen inser tjejen bakom disken samma sak, hon tar avtal och nyckel och säger ”Ställ ifrån dig släpen bara så fixar vi det här sen!”

Vilket jag gör och åker sen hem för en andra frukost, nu tillsammans med Hustrun och Dottern, och det är fortfarande bara 10 timmar efter hemkomst.

Låt mig bara först av allt säga detta: JA!! Jag är en Faceboknörd!! Jag uppdaterar statusar, kommenterar bilder, jag klickar gilla och strör visdomsord kring mig i halsbrytande krumsprång. Jag gillar Facebook. Det möts, det träffs, det delas upplevelser och hittas gamla och nya vänner (och gamla flammor!), det återknyts gamla, nötta men outslitliga band. Jag skapar nya kontaktnät och lär mig spännande saker om människor jag aldrig mött. Jag snuttifierar mina dagar med kaxig skämtsamhet och uppsluppen retsamhet. Jag busar med ungdomar och får en inblick i deras värld.

Dock.

Ibland får jag en uppmaning om att klistra in det ena eller andra i min status. Det kan handla om cancersjuka, om misshandlade barn, om att älska sina föräldrar eller andra helt igenom dunderempatiska handlingar.

Jodå, visst värker mitt hjärta för alla dessa saker, men… jag vill ju säga nåt själv! Jag vill ju SJÄLV formulera mina tankar kring bötesbeloppen för knarklangning. Snuttifierar och förnedrar jag inte bara mig själv utan också de drabbade med att via två enkla musklick ta ställning. Blir det egentligen MIN ställning jag tar? Tar jag inte någon annans och gör den till min för att det blir enklare så? Snabbare? Älskar jag mina barn sådär gränslöst mycket så att jag bara vill spricka, visar jag då det genom att klippa och klistra med tangentbordet?

Jag blir rädd. Rädd att jag blir falsk, oäkta, en blek kopia som inte själv kan hitta på nåt vackert att säga utan desperat greppar andras, multipelt kopierade statusar.

Men dom kommer ju aldrig, dom där genomtänkta och välskrivna statusarna från mina fingrar. Jag skriver ju aldrig om dom där barnen som blir ihjälkörda av rattonyktra bilister. Jag kommer aldrig till skott innan nån annan kommer med en färdigformulerad, färdigkopierad tanke.

Så där står jag, fylld av välvilja och empati, men det blir inget. Jag håller med i tysthet, ensamhet. Men jag håller med….. och där står jag och andas….

I natt har en kamp av sällan skådat slag utkämpats i min säng. Kampen stod mellan mig och katten Frasse. Frasse är en go’ och fin katt som jag älskar mycket mycket. Men han har ett sätt att fullständigt dominera den säng/soffa/fotölj/knä han väljer att lägga sig i. Dels genom utrymme (han kan fylla en fullstor säng alldeles själv), dels genom sin tyngd (tro mig, en sjukilos katt väger flera ton om han vill).

I normala fall går det bra, men när han anser att det börjar vara dags att stiga upp (läs: ge honom mat!) så börjar han trängas. Han lägger sig med fördel mitt på sängen, och samtidigt då också täcket, och lämnar så lite som möjligt kvar åt mig.

Nå, flytta på kattskrället då, säger du, vän av ordning. Jovisst, men det låter sig inte så lätt göras. Flyttar jag honom en liten bit, så makar han bara helt sonika tillbaka. Flyttar jag honom till korgen som står en bit bort från sängen så släntrar han tillbaka, ännu större och ännu tyngre. Går jag ner och lurar in honom i köket så funkar det inte längre. Han väntar snällt i hallen tills han vet att jag säkert inte ska finta honom, stänga köksdörren och gå upp igen (jo, det är alldeles sant!). Slänger jag ut honom så funkar det naturligtvis, med den följden att jag sen ligger vaken och tycker synd om honom så då vinner han lik förbannat!

Nej, enda chansen att få sova vidare är att vinna över honom, dvs vinna tillbaka sängen och täcket. Det göres enklast (i dess allra minst bokstavliga betydelse) genom att man föser undan honom och drar täcket över sig. Problemet är bara att Frasse besitter 18 klor i storleken av 1-tums spik. När han spärrar fast dom i täcket sitter han där. Jag föser och föser men han rör sig inte en millimeter. Jag tvingas då sätta mig upp i sängen, lyfta ena sidan av täcket och helt enkelt lyfta det rakt upp så att han av tyngdlagen tvingas på fall.

Typ.

Problemet är just dessa nyss nämnda klor som borrar sig fast och där hänger han. Långsamt flyttar han tass för tass, han blänger ilsket på mig, flyttar en tass, klättrar sakta men säkert nedåt på det upplyfta täcket. Till slut har jag övertagit mitt täcke och säng igen!

Typ.

Jag nöjer mig med 2/3 för det räcker gott för mig att sova. Detta har då tagit cirka 30 minuter av min nattsömn och jag är klarvaken. Visst somnar jag om efter ytterligare en halvtimme, men då har jag förlorat ca 1/8 av min nattsömn, vilket är mångdubbelt mer än den 1/48 som Frasse förlorat. Han är dessutom tryggt och förnöjt insomnad innan jag kommit in under täcket igen.

Skjut kattjäveln då, hör jag nån säga. Jodå, tanken har slagit mig, men… nej. Frasse är Frasse och man kan inte ta ihjäl folk och fä för att dom gör det dom är skapta till att göra.

Jag har varit och sett Köttets Borg. Jag känner att jag vill skriva nåt om föreställningen, men jag har (för en gångs skull!!) lite svårt att hitta ord. Men ungefär så här tänker jag:

Man måste inte förstå allt man ser.

Jag måste inte förstå DaVincis förhållande till och tankar om kvinnan han målade av, för att tycka att Mona Lisa är en vacker tavla.

Jag måste heller inte förstå varför Tarrantino envisas med att låta mig följa varje snirklande drag med kniven i slutscenen på Ingloriuos Basterds, för att tycka att det är en bra film.

Jag måste absolut inte fatta varför man sitter två bänkrader bakom mig och fnissar hejdlöst åt Spirit Dahl när hon vräker ur sig sin ångest över att ha blivit dumpad. (det gjorde ont att se, men det var så vackert man kunde inte låta bli!!)

Missar jag nåt extra roligt då jag inte fullt ut begriper det komiska i att vara så ”blek att jag är då som traansparaangt”? Kanske, kanske inte, men karaktärerna känner jag igen, och skrattar gillande åt. För att inte tala om Spermapäronen!

För detta är en alldeles underbar föreställning som jag bara inte kan annat än älska. Saga och Ellenor är precis sådär pillemariskt finurliga i sina karaktärer. Karaktärer som är lätt igenkända från mitt eget liv, men ändå utan att kännas som klichéer eller kopior. Nej, Lapp-Ulla, Haparanda Beat Box, Spirit, Lannie Lo och alla de övriga figurerna är sina egna och lever sina egna liv.

Är då detta Sälteatern 2? Nej, vill jag bestämt säga. Visst skymtar det ibland fram ett format från den avlidne, en skugga av igenkännande rörelser, en bekant doft av slirande skämt, men det är allt. Teater Bartolini är sig själv och inget annat.

Köttets Borg blir den där boken man läst men aldrig glömmer, tavlan man sett som sitter kvar på näthinnan, riffet man gnolar på när man vaknar på morronen…

Jag är SÅ lycklig att jag (till slut!!) fått se den. Ni är så fantastiska!! Jag längtar redan på ert nästa verk!! KRAAAAAAMM på er, Ellenor och Saga!!

Ja, i den mån jag levererar nåt återstår väl att se men….

Jag flippar igenom ABs nätsida och slås av vad som räknas som nyheter numera. Vi får se en upprörd miljöminister kräva bättre prognoser av SMHI, inte bara för att man (han?) ska kunna planera sin lördagsutflykt, utan också för att krishanteringen och infrastrukturen blir svårare att planera. Själva poängen med krishantering är väl att man då står inför saker och problem man inte styr över, jordbävning, gigantiska fabriksolyckor, vulkanutbrott, orkaner, terroristdåd. Att då sitta och sucka ”Fan, dom sa ju att det skulle vara sol idag, ju…” känns inte som något räddningspersonalen skulle syssla med. Hur menar minister Carlgren där?

Infrastruktur? Tja, det är klart att man kanske hellre är ute och bygger broar, vägar, IT-lösningar, tunnlar och annat som hör infrastrukturen till när det är soligt och skönt än när det är gråkallt och regnigt, men återigen så tror jag inte att vädret är den största anledningen till att tunneln i Hallandsåsen är försenad.

Nåja, jag klickar mig nedåt på sidan och ser att svenska och norska skidlöpare är inblandade i någon form av medial invektivduell. Eller är det kanske, vid en närmare titt, Northug och svensk media som har denna duell? Svårt att säga, men misstanken växer allt starkare. Man kan rösta om vad man tycker om Northugs målgångsfigur, man kan välja mellan ”fräck”, ”osportslig” och ”bryr mig inte”. Mer än hälften tycker han var osportlig. Undrar om det är samma killar/tjejer som i nästa andetag beklagar sig om den svenska jantelagen….

Prins Daniel har tydligen varit uppsluppen och skojfrisk i goda vänners lag och, på det sätt goda vänner gör, retat desamma medelst ett långfinger i upprätt läge. Nu fångades detta på bild och pryder nu ABs nätsida. Även där kan man rösta vad man tycker om fingret. Nu syns det lite dåligt men det ser ju ut som ett vanligt långfinger, låt vara att det numera är av syntetiskt adlig kvalitet. Nå, alternativen denna gång är ”kul”, ”larvigt” och ”pinsamt”. Varför man här inte kan välja ”ger jag blanka fan i” övergår mitt förstånd, kanske man inte får vara utan en åsikt om kungahuset i sverige. Vad vet jag.

TV-såporna (numera alltför ofta förklädda till en tävling) fortsätter att plåga oss. Nu dansas det och sjungs om vartannat, och ibland låser man in folk, och jag har enorma problem att hålla isär vem som tävlar i vilken gren och om dom vunnit, förlorat eller hoppat av själva. Noterbart är dock att de inte bara får lika stora rubriker som frihetskampen i Libyen, språkbruket är mer eller mindre detsamma också. I ena fallet läser vi att någon ”var livrädd!” och i det andra ”jag var så deprimerad”. Läkare står förbluffade och någon var inblandad i ett drama, ett kräkdrama….

Pricken över ”i” kommer när vi får se och läsa om en TV-profil som skiter på sig i TV. Känns gammalt, det gjorde väl Fylking för årtionden sen.

Intet nytt under solen.

Förutom att det är en rätt bra låt av Anne Linnet så är det också en föreställning av och med Tove Olsson.

För ett antal år sen blir en ung man nedhuggen efter en kväll på krogen med sin pappa. Starkast misstänkt blir just pappan men inga bevis finns och utredningen blir det liksom inget av. Den döde är Toves morbror och den misstänkte hennes morfar.

Ingen kan väl säga vad som skulle hända med oss ifall det inträffade i vår familj. Hur skammen skulle te sig, förödmjukelsen, bitterheten, känslan av svek… ja, de negativa känslorna skulle nog rätt enkelt kunna radas upp, som smultron på ett grässtrå.

Men Tove ger oss inte det i sin föreställning. Hon ger oss en bild av sonen och pappan, hon ger dom substans, plockar ut dom från rubrikernas förenklade verklighet. Föreställningen andas inte bitterhet, den blir aldrig mörk eller nedstämd. Nej, den blir faktiskt, det svåra ämnet till trots, mycket vacker.

På en enkel scen med en enfärgad bakgrund står en soffa, en fotölj och ett litet bord. Ja, en liiiiten TV också. I trä från 50-talet. Resten är Tove, ljud och ljus samt små statistinhopp av Rickard Lanzén, som också sköter det tekniska. För att spela upp vitala scener ur barn- och ungdomstiden använder sig Tove av dockor, dockor föreställande morbrodern, morfadern och henne själv. Lungt och stilla får vi genom henne höra familjemedlemmar, vittnen, psykologer osv berätta den del av sanningen dom har tillgång till. Långsamt får vi en bild av de människor som är inblandade i den tragiska händelsen. Men det blir aldrig mörkt och eländigt. Sorgligt, javisst. Ledsamt, jodå, men också komiskt och lättsamt, men aldrig bittert och trist, utan bara … vackert.

Är man som jag lite intresserad av deckare så blir det ofrånkomligen så att man ställer sig frågor. Man väntar på nästa bit av information, nästa ledtråd, nästa pusselbit, man kommer på sig själv att börja bygga plausibla scenarion, letar efter passande bitar, man ställer fler frågor… Tove ger på sitt sätt svar på de flesta, men den brinnande frågan, ”Gjorde han det? Var det han?”. Det svaret behåller Tove för sig själv. Det får vi räkna ut själva.

Om vi kan.

Om vi vill.

Tack Tove (och Rickard!) för en underbar föreställning!! Nu väntar vi bara på nästa!

… hade vi i blästern idag!! Ja, dom kanske t o m står kvar än i denna timme!! Vad vet jag för jag är hemma nu!

Lagar mat och har mig, lyssnar igenom låtarna till morrondagens rep (ett rep utan trummis!). Kattern har ätit och Zappa vilar maten (fast han gillar inte att jag spelar högt) men Frasse kan visst tänka sig en mjiddag till så här i brådrasket!

På tal om brådrask…. så måste jag gå och laga mer mat nu.

Vad haver så skett en dag som denna? Jo, bl a detta:

1. Jag och kollega packar spolrör.

2. Förberedelser för blästring av plogblad:

a. Plogblad lägges på vagn.
b. Vagn skjutes in i blästerhall.
c. Plogblad 2 lyftes med travers, flyttas längdledes i blästerhall och ställes på golvet. Detta för att kunna bearbeta plogblad 1.
d. Blästeroverall och stövlar påtages

e. Blästerhjälm påtages

f. Blästerklocka startas

g. Ev justering av sandmängd kan förekomma.

h. Blästring påbörjas och slutföres x timmar senare.

3. Proceduren upprepas delvis då plogblad 1 och 2 byter plats.

4. Både plogblad 1 och 2 renblåses medelst 1″ luftslang.

5. Bägge plogbladen återförenas nu på vagnen.

6. Vagnen skjutes ut ur blästerhallen för att bereda plats till nästa projekt.

Ja, sånt roligt får jag hålla på med på dagarna!