Under kategorin ”folk man möter” kommer här ett par exempel.
1.
Jag står i kön på ICA Vintergatan och ska betala mina mjölklitrar då jag hör hur dom spelar en fruktansvärd version av ”Bjällerklang”. En uppjazzad gräsligt förstörd version. Men eftersom det är jul så är man tolerant och står och vickar på tårna i takt.
Då hör jag hur mannen bakom mig börjar småvissla till låten, först melodin, sen lägger han nån slags stämma och plötsligt, då låten bryter in i ett litet stick med ett litet mellanspel så börjar han vissla ett solo till sticket.
Ett bra solo dessutom, det svänger nåt grymt om hans tunna, svagt framvisslade solo och jag kommer på mig själv med att, tyst för mig själv inne i huvudet, lägga en svängig basgång till hans solo.
Plötsligt är det min tur och magin bryts för när jag rör mig så tystnar solomannen. Jag vågar inte kika på honom för att se vem han var så det får väl bli ett av livets stora mysterier att berätta för barnbarnen.
2.
Häromdagen satt jag på lunchrestaurangen Proppmätt då ett par ”arbetare” slamrar in och sätter sig att äta. Naturligtvis diskuteras det hockey och tränartipsen haglar över bordet bredvid mig. Samtalet är högt och ljudligt, utan nån som helst hänsyn till att andra kanske inte är intresserade. Då säger den ene: ”Du, vilka är det dom möter nu nästa match?”
Det blir dödstyst runt bordet. Kamraten stirrar tyst på honom och säger inte ett ord. Vi är ett par stycken till i matsalen som nyfiket kollar in vad som ska hända. Då brister kamraten ut i ett osande: ”Om du är så jävla korkad att du inte ens vet vilka dom möter nästa match så ska då inte jag hjälpa dig!” varpå han trumpet återgår till sitt ätande och den stackars ovetande sitter kvar med sin kunskapslucka. De äter tyst upp sin mat och går sedan, lika tyst, därifrån.
Tôcke kônschtitt fôlk dä finns!
