Torbjörns Blogg

Märkligt hur man kan känna när en förkylning vänder. Ena stunden ligger man där och våndas, svettas, hostar, snorar och mår på ett allmänt ynkligt sätt bara dåligt. Sen kommer man på sig själv att ligga och fundera på en kartong ute på vindan som man kanske skulle kika igenom en smula. Man kanske håller på att piggna till.

En moster till mig har hittat ett foto på saligen insomnade Pappa häromsistens. Ett kul foto där han står i (gissar jag) mosterns kök och ser så där lagom berusat nöjd ut. Fotot är taget nångång ”slutet av 80/början av 90” (det syns om inte annat på hans glasögon) och man fnissar åt hans uppsyn och känner igen ”gamla goa Pappa”.

Då slås jag av två vitt skilda men ändå djupt sammanlänkade känslor på en gång. Jag inser att Pappa verkligen är borta och att mitt liv fortsatt utan honom. Sorgen har för länge sen bytts ut mot en vardaglig saknad. Då jag bor i hans barndomshem så är varje vägg, varje tröskel, varje gammal krok och spik intimt förknippad med honom men i takt med våra renoveringar och ombyggnationer så försvinner den känslan alltmer, och det är bra och precis som det ska vara. Den del av mitt liv som innehöll Pappa har gått från en levande person, via ett smärtfyllt ekande tomrum av sorg och frustration, till ett skönt minne utsmyckat med lite saknad. Tomrummet är fyllt med andra personer, händelser och skeenden. Jag har helt enkelt gått vidare med mitt liv.

Samtidigt genomflödades hela mitt mentala system, lika plötsligt som oväntat, av en enorm känsla av behov och jag längtade efter att få krama om Pappa och säga hur mycket jag saknade honom. Undrar om det är koftan han har på sig på fotot. Jag kunde känna doften av honom, tusentals minnesbilder fladdrade genom min snorfyllda hjärna, bilder av bilrep, byggen, mahjongkvällar, musik….

Några sekunder senare är allt över och som vanligt igen. Jag funderar en smula över vad som hänt men inser att det inte är något dramatiskt eller spännande utan bara en kort privat minnesstund med mig och Pappa. Visst finns det stunder då man saknar honom mer än andra stunder, stunder när man sitter med gamla foton och undrar vem den stela svartvita gryniga mannen är på bilden, stunder då man med kofot i hand skulle ge en månadslön för att få veta bakom vilken bräda vattenröret är draget, eller bara stunder med carportsbyggen då man skulle ha haft en hantlangare som höll fast brädan i andra ändan.

Stunder man haft, men inte kan få igen….

Precis som det ska vara.

Så har då förkylningen slagit klorna i mig än en gång.

Man kan bli less för mindre…

Snöar gör det också.

Helgen som varit har gått i sorterandets och slängandets tecken. Vi har en babbiljard kartonger på vindan som MÅSTE gås igenom innan vi bär dom ut i förrådet. En och annan av dessa KAN vara så gamla som från Bondegatan!! Dvs MINST 6 år gamla!!!

Själv fick jag en ”AHA!” upplevelse på söndagmorron och insåg att jag hade åt helv…. sjuttsingen för mycket grejer och att en rejäl genomgång nu var inte bara av nöden tvungen utan det börjar nästan handla om liv&död.

Typ.

Nästan.

Ungefär.

Jag har i många år suckat över min ena dotters förmåga att samla på sig ”skräp”, dvs småpryttlar av allehanda slag. Denna helg var det bara att inse var denna förmåga kommit ifrån och jag kommer på lämpligt sätt inför samlad familj och släkt framföra mina offentliga ursäkter till denna dotter för alla (nåja, nästan!) ord jag sagt henne i detta ärende!!

Jag kan inte längre ha kvar grejer ”bara för att”. Jag måste lära mig inse att jag inte behöver 12 apparatsladdar, utan jag kan nöja mig med 2-3 kanske. Behövs fler, ja då köper jag en.

Jag har (hade!!) en hel jävla pärm full med registreringskoder till tidigare bortkastade program och spel av olika slag, kvitton på datatillbehör inköpta på 90-talet, utskrifter av mail jag fått från… ”folk”, flygbiljetter, bussbiljetter, turistkartor, 6 gamla hårddiskar (storlekar från 1,6 Gb till 60 Gb), ett gäng gamla (men dock fungerande) telefonmodem, ett par gamla ljudkort, utskrifter av program jag tänkt att ”det där kanske jag kan översätta till svenska nångång och skriva in” (jo, tjena!!), kilometervis med kabel av allenhanda modeller och format, papper, prylar, saker, ting, grejer, manicker och tjafs, eller på ren rak svenska:

SKRÄP!!!!!

Måtte Skogs-Pekka ta mig om jag börjar om igen med detta samlande!! Måste vara sjukligt på nåt sätt….

Detta har varit en av de värsta veckorna någonsin på jobbet. Efter att världen befunnit sig i fritt fall (ekonomiskt i alla fall) under några månader (fast egentligen i ett par år) så drabbades även vi av nedskärningar. 7 uppsagda blev 11 uppsagda som i förra veckan plötsligt blev 22 uppsagda.

Knappt hade chocken över detta lagt sig förrän nästa kom. De senaste 11 uppsagda skulle gå hem (med full lön) direkt. Kvar blev en minimistyrka på 10 arbetare och 5 tjänstemän (som dock ska bli 4, kanske bara 3 inom kort).

Vi tio som är kvar samlades tisdagafton i matsalen för att lägga upp någon slags strategi för kommande veckor. Under tiden defilerade våra hemskickade kamrater förbi utanför och hjärtat sjönk sakta ner till bottennivåer hos oss alla. Visst finns det bland de hemskickade personer jag kanske inte är bästa kompis med, personer man inte skulle välja att umgås med, eller som en av kollegorna sa: ”Visst är en del av dom riktiga ’pain in the ass’ men det är ju MINA ’pain in the ass’!!” (översättning till mamma: ”pain in the ass” betyder ungefär ”finne i röven”).

Arbetsmoralen var på onsdagmorronen förklarligt låg, men en del kollegor hade nog egna demoner att tas med för de pratade knappt ett ord på hela dagen. Dock gick arbetet rätt bra, får man säga. Visst är det 8-10 år sen jag jobbade i skarpt läge s a s i galven, men i kroppen finns ändå tusentals timmar med jobbet så själv tycker jag det rullar på rätt bra. Handhavanden och själva ”tänket” ploppar upp allteftersom. Men den dagen präglades ändå av chock, sorg, saknad och frustration, kanske t o m desperation hos en del av oss.

Igår hade vi ett kort möte innan vi gjorde helg där vi fick veta att allt kanske inte var så nattsvart som det ser ut just nu men att ingen riktigt vet nåt säkert. En av våra största kunder kör ett prispressar-race mot oss just nu så vi får se var vi hamnar. Annars verkade chefen nöjd med vår insats och vi får jobba lite på ”gehör” framöver ett tag. Lösa problem allteftersom, göra insatserna där de behövs och inte låsa fast oss vid olika positioner och arbetsuppgifter.

Sammantaget känns allt väldigt konstigt och ovant, men jag vägrar lägga mig ner och bara dö utan tänker fortsätta att göra mitt bästa, så får vi se hur långt det räcker.

En morbror till mig sa en gång att ”varje morron man kommer till jobbet och inte får sparken vet man att man har minst sin uppsägningstid kvar att jobba”. Ungefär där känns det som om jag befinner mig just nu, men det känns inte skrämmande eller obehagligt utan jag tar en dag i sänder och löser de problem som kommmer när dom kommer, inte förrns.

För en vecka sen överlämnade O sin lägenhet till hyresvärden, fick den besiktad och godkänd. O behöll en nyckel för att kunna hämta posten, som eftersänds fr o m idag.

Idag överlämnade O den sista nyckeln och en liten lapp med telefonnummer ifall nåt skulle dyka upp ändå. Då Kommer hyresvärden ut och börjar tjafsa, jag säger TJAFSA, om att plåtarna till spisen inte var rena.

VA?!!?!?!?

Dessa plåtar har O skurat, J skurat och JAG SKURAT!!! Nej, dom dög inte och O blev dessutom kallad för lögnare.

Dessutom ville han ha betalt för nya plåtar, trots att han själv hade rengjort dom så de gick använda nu!

Nu har han passerat det anständigas gräns!! Man kan inte FÖRST godkänna en lägenhet och SEN säga ”Nä, det duger inte”.

J-vl- stolpskott!!!!

Ska det vara så här?????

Nej, ingen lek inte. Nu när termometern kryper ner mot 20 minus och vinden ligger på hårt från norr så är det svårt att hålla varmt i huset. Norra väggen är INTE vindtät så det blåser rakt igenom huset. På morronen har vi ca 15 grader i köket så man springer inte runt i kallingarna nån lång stund inte!

Fort igång med brasan och elda upp lite värme. Vad? Elementen? Skruva upp värmen?? Jo, det kan väl vara en ide men det hjälper inte särdeles mycket ska jag säga. Vi har två 1000w element i köket, och faktiskt lika mycket i kammar’n, men när det blåser hårt från norr hjälper det föga. Det är svårt att komma över 18 grader även om vi kör alla element för fullt.

Hallen är värst, för där drar det nog genom dörren (eller dess närmaste omgivning). Sovrummet funkar bäst, faktiskt, men det ligger på södra sidan av huset, så där har vi en liten buffert av lilla hallen uppe. Igår satte vi upp ett draperi för dörren och det gjorde effekt direkt. Nu har vi normal sovrumstemperatur hela natten 🙂 Nåja, det som inte dödar en, stärker en säger dom, så vi får väl rida ut den här vintern också.

Vi får nog banne mig skaffa oss en värmepump….

Men det kan bli rätt fint av det ändå!

Som sagt!!

… varit med om maken!!!

Vi städade ur O:s lägenhet idag och träffade då hyresvärden. Vi gjorde honom uppmärksam på att dörren till frysen verkade vara trasig för det läkte vatten ur den då vi frostade av den. Åt detta ryckte han på axlarna och tyckte att det slutar väl när man kör igång den.

Jaha.

Däremot!

DÄREMOT!!!

2 grader kallt, blåst och tredje våningen, så vi torkade fönstren på insidan och trävirket mellan rutorna, för annars gick det inte bra. Det immade och hade sig. Detta GODTOGS INTE!!!! Nej, det kunde inte godkännas för det var så nära noll så det var bara att skura!!

Jag har skurat ur MINST 14 lägenheter under 2000-talet och jag har ALDRIG haft denna diskussion om fönstren. Att kräva fönsterskurning i januari är bara dumheter!!

O ska instrueras om förhållningssätt vid besiktningen.

Jag blir bara förbannad!

Var häromdagen och hjälpte Sonen att flyttstäda. Själv slet jag illa i vardagsrummet medan Sonen fick glassa runt i badrummet.

Nu återstår bara lite finlir sen är allt klart!!

I morse skulle vi laga vår frukost, bacon stektes och äggröra hälldes i. Då visar det sig att spisen inte håller varmt och att äggröran juståpass blir varm och sådär fast i hullet som den ska vara. Vi konstaterar snabbt att spisen nu efter 30 år (eller mer???) gjort sitt och det är dags att byta.

Sagt och gjort, vi mumsar i oss frukosten och kopplar släp och åker in till staden den stora. Väl där besöker vi tre affärer innan vi bestämmer oss för den vi såg först i den första affären. Spisen tas hem och bärs in.

Nu vidtar en elkopplingsaktion värdig en film med Bruce Willis och vi kan, tillsammans med tillkallad elkunnig granne, konstatera att strömmen inte räcker till, att ingen fattar hur det funkat förr och att vi måste dra nya ledningar för att säkringarna (eller ”the sikkrings” som Fleksnes säger) ska hålla. Enligt dotter J så är detta hur en RIKTIGT REN ugn ska se ut!!

Till slut står den i alla fall på plats och går att använda, även om vi förnärvarande inte kan använda mer än en platta åt gången!!

En keramikhäll med vanlig ugn. Enkel, basic och högre än den gamla!! Den gamla ja… var är den? Jo, den har hamnat där den gör mest nytta!!

Nu ska vi bara fixa fram fler och grövre kabel samt större ”sikkrings”!! Sen jäklars ska här lagas MAT!!!

Fast…

Det gör det ju hela tiden så varför förvånas man med jämna mellanrum?

Sonen är på väg bort från bygden och det gör att det blir bara ”lillan” (inte så bara faktiskt!!!!) kvar häruppe med oss. Visst känns det i hjärteroten en smula men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Barnen måste få flyga sin egna vägar och jag får vara tacksam att jag får veta vart de åker. Det finns dom som inte ens kan sina egna barns telefonnummer…

Det har varit kallt ett par dagar och man har känt sig som en riktig viking när man gått ut i ve’bo’n för att hämta in en korg värme. Sen eldar man på, kokar te, ser på tv, lägger en varm filt om fötterna, surfar lite på datorn…. Njaeee, man kanske inte är så mycket viking i alla fall.

Efter en lång skön höst av noll-projektläge så måste jag försiktigt erkänna att det rycker lite i byggtarmen. Ett litet altandäck, kanske? Ett litet tak över soptunnorna? Kanske t o m börja fundera på kallvindan? Fast först ska vi nog sätta in en luftvärmepump, och kanske också byta spis och köksfläkt. Fast det innebär nog att ena garderoben måste tas bort så vi får plats med frysen där… Ja, det ska nog bli bra med jobb i år också ska ni se!

Vi besökte banken häromdagen och det var faktiskt en positiv upplevelse. Huset har för första gången varit ute för bedömning på den öppna marknaden och resultatet var en smula överraskande. Det blev värderat precis så vi kunde lägga om nästan alla lån till bottenlån, en liten struntsumma blev kvar som topplån så det ska vi betala bort så fort vi kan.

Sen vet man ju aldrig vart denna kris tar vägen och hur verkligheten ser ut om 6 månader, så vi får väl se vad som händer framöver.

Fast…

Så är det ju hela tiden så varför förvånas man med jämna mellanrum?

2008 är äntligen över. Det gick lite segt i slutet men nu är vi där. Märkligt att man hänger upp sig på en natt så där. Natten mellan den 31/12 och 1/1 är ju bara intressant därför att VI bestämt det. Vintersolståndet är över, det finns inga speciella årstidsväxlingar där, det finns egentligen ingenting i den natten annat än vårt behov av att göra avslut och börja något nytt.

Traditionen är förstås gammal, julematen skulle räcka till tjugondagknut, annars fick man ett dåligt år på gården. Kanske är det därför vi vräker på med mat och specialbehandlar skinkan så den ska räcka vecka ut och vecka in. Det sitter kvar, behovet av oändlig mat, fast vi inte vet varför.

2008 har varit ett av de minst turbulenta åren på ett bra tag, i alla fall som jag minns det. Visst har det hänt saker och ting som förändrat mitt liv, i det stora som det lilla, men generellt sett har det varit ett lungt år med lagom mängd grå vardag.

Som jag minns det, vill säga.

Vad vill jag då av 2009? Tja, svårt att säga sådär rakt ut men det självklara finns där ju alltid.

Jag vill att min familj, i dess allra vidaste mening, ska få må bra och vara friska.
Jag vill att det blir en bra sommar, lagom varm, lagom regnig.
Jag vill att jag och K ska få alla fyra veckorna tillsammans denna semester.

Ja, såna grejer. Jag har väl vissa förhoppningar om en del småprojekt som jag vill klara av under kommande sommarhalvår (typ att lösa soptunneproblemet) och, om orken, viljan och pengarna finns, ett altandäck ute på gården. Men vi får se, vi får se.

På ett lite större plan hoppas jag att dumheterna blir mindre. Läser om ett par i Storbritanninen som hotas med tvångsinlösen av deras hus från banken därför att… ja ingen vet säkert men troligen för att banken givit dom för låg ränta och därför nu, när ”krisen” slagit till, inte tjänar nog med pengar på lånet.

Jag läser om en arabisk familj som ska flyga i USA. Väl ombord talar dom med varandra om vilken plats som egentlligen vore säkrast i händelse av en olycka. Medpassagerare hör samalet, kontaktar flygpersonalen och säkerhetsvakterna kommer ombord, tar med sig familjen ut och anklagar dom för terroristverksamhet.

Allt klarades upp och vakterna bad om ursäkt men det är inte slut med det. Familjen missade sitt flyg och fick dels inga pengar tillbaka och dels fick dom inte heller boka nya biljetter. Dom var helt enkelt inte välkomna som kunder. Den dagen. När tidningarna fick nys om detta säger naturligtvis flygbolaget att familjen är hjärtligt välkomna att flyga med dom igen. Jovisst!! Kan dom ju lungt säga för dom vet att det inte kommer att hända.

Fast jag skulle på pin kiv flyga med dom så ofta jag kunde. Den typen av dumheter vill jag bli av med. Åsså världsfred och avskaffande av fattigdom och förtryck, naturligtvis.

Annars vill jag inte att 2009 ska bli särdeles anorlunda än 2008. Ett vanligt år med vanliga händelser i en vanlig familj.

Jo, en sak till.

När jag skriver mina små betraktelser dyker en figur upp oftare än andra. Ruben Larsson heter han och många av mina berättelser kretsar kring denne man. Häromnatten tillbringade jag i hans kök, drickandes kaffe (jo, jag gör sånt i drömmarna) och vi pratade sådär som folk gör om ditt och datt. Plötsligt börjar Ruben berätta om ett möte han hade haft vid ett tillfälle med en underlig figur. Jag förstod rätt snabbt att Ruben hade träffat en romanfigur vid namn Banu Yamuni.

Banu Yamuni, eller Benjamin som han också kallas, är en figur ur Peter Nilson roman ”Arken”. Benjamin är avlad av en man och självaste Moder Jord och kan därför inte dö. Eller så beror det på att Gudarna vill håna Benjamin och därför inte låter honom dö. Eller så symboliserar Benjamin Tiden, som ett outplånlig skeende. Oklart vilket, man får själv välja. Han är köpman och leverantör till skrytbygget Noas Ark och på underliga vägar överlever han också syndafloden.

Benjamin tillbringar resten av sin tid med att vandra runt i världen genom århundradena och årtusendena och vid ett tillfälle dyker han alltså upp hos ”min” Ruben. Påstår i alla fall Ruben. Då jag frågade vad Benjamin gjorde, sa och ville skakade Ruben bara på huvudet och menade på att det var det inte hans sak att ta reda på, det var min sak.

Så detta är också en av de saker jag hoppas kunna göra under 2009, ta reda på vad som egentligen hände när kopparhandlaren Benjamin, som levererade allt goferträ och jordbeck till Noas Ark en gång i tiden, besökte en liten by i norra sveriges kustland.