Torbjörns Blogg

Ja, jag minns ju inte min för dels är det rätt länge sen (50 år, typ) och dels var jag väldigt liten då det hände. Men vi människor har ju den egenheten att vi vill påminna oss själva, och andra, om denna dag så vi firar dess minne varje år, under blandade former och krumbukter. Sålunda utföll min:

Den började stillsamt vid midnatt med en salutskjutning av Syster med tillhörande hagelbrakande make. Jag hade nyssens somnat så hjärnkapaciteten var helt i paritet med smaken i min mun, dvs urusel!

Nåja, jag somnade om (även frun) och vi steg upp till strålande solsken och frukost utomhus. Hur mysigt som helst, trots att Frun fått årets första extremt välkliande insektsbett (dom är verkligen inte roliga. Stora, svullna, röda, kliande saker som…. fast det kan vi ta en annan gång!)

Allt mysigt har dock ett slut och efter den sedvanliga promenaden runt ägorna (tar ca 2 minuter) befann vi oss åter inomhus och gjorde huset klart för mottagande av gäster. Särdeles många var inte väntade då den Stora Festen äger rum lite senare under veckan. Min Moster och Morbror dök oväntat(?) upp och jag fick en vacker blomma. Vi drack kaffe (jag drack saft!) och åt kakor och tårta.

Sen dök mina Döttrar och min Mor en smula mer väntat upp. Nya kaffekärl ställdes fram och såsom varande dagens huvudobjekt var det bara att klämma i sig en kaka till. Jag fick ett paket och en blomma, vacker även den! Moster och Morbror sade adjö och vi kvarvarande satte oss att prata sådär som bara nära och kära i familjen kan göra, dvs glatt babblandes om allt och alla, gärna med huvudlösa spekulationer insprängda i faktafelen. Paketet innehöll en kapsylöppnare i form av Starship Enterprise, NCC 1701.

Nu kom dock den mycket väntade och för dagen inplanerade huvudattraktionen i och med att Delegationen Från Jobbet anlände. En VD, en Platschef (höll på skriva plast), en platschefshustru, en Produktionschef, en Produktionschef till, en Ekonomichef och en Jobbarkompis. Jobbarkompisen har en familjerelation till en av alla dessa Chefer, men jag tänker inte avslöja vilken!

Det blev ett fasligt kramande och gratulerande. Paket överlämnades, kort sträcktes fram (”Det här hör ihop med det där!”) och kramar utdelades åt höger och… ja, det var nog bara åt höger, tror jag.

En blomma fick jag också, vacker igen, och två paket med tillhörande kort. Det ena paketet hade ett kort som antydde ett numerärt intag av alkohol som skulle motsvara de antal minnesdagar jag haft av min födelsedag. Det paketet innehöll en flaska whisky från Islaydestilleriet Kilchoman, utgåva Machir. Sånt gillar vi!

Det andra paketet hade ett kort som handlade om hur billigt allt var det år jag föddes, vilka andra som var födda då och hur fasligt gammal jag hade blivit i och med denna, min femtionde minnesdag av min födelse. Det paketet innehöll en elgitarr av fabrikatet Fender Squire, modell Telecaster Classic. Sånt gillar vi snudd på ännu mer!!

Ännu mer kaka och tårta ställdes fram och inmundigades. Bara att hacka i sig, alltså. Surr, prat och svammel utbyttes och så småningom exiterade även detta sällskap. Middag tillagades och intogs, Döttrar skjutsades hem och lugnet föll över vårt hem.

Förutom ett par telefonsamtal och lite slött tv-tittande hände inte mycket mer den kvällen och det blev en ny dag för oss alla.

För en tid sen gick traktorn sönder. Masse tappade kopplingen och en reparation var av nöden tvungen. Reparatör anlitades och Masse blev hämtad. Det var för ungefär en vecka sen. Idag ringde dom från verkstan, jag var på jobbet och fick ett mobilsvar i örat. ”Jo…. du måst’ kom hit å kika…. He vart som ett större haveri detta….”

Inte vad man vill höra från en traktorreparatör, inte!! Den ångest som byggt upp i mig under resten av arbetsdagen kan bara beskriva i apokalyptiska termer!

Sagt och gjort. Jag åkte dit efter jobbet och stegade med torr mun och klibbiga armhålor in på verkstan för att få domen. Det visade sig vara en splinesad axel som var nött, ganska så nött. Det pekades och muttrades och spekulerades. Jag suckade djupt och reparatören anade väl min vånda och frågade plötsligt ”Hur mycket kör traktorn?”. Jag förklarade mina körningar, skottning på vintern, skräp, gräs och löv på sommaren, och jag ficken nickning till svar.

Jodå, med den nya splineshylsan som skulle utanpå axeln vore det ingen fara än på minst tio år så då skulle jag slippa en extra kostnad på ”sisådär 25 000 – 30 000 spänn. Minst. Ytterligare.”

Jag grep tacksamt det halmstrå som slängts till mig, bockade artigt och lovade att inte hålla dom ansvariga ifall axeln skulle börja krångla om bara 8 år eller så!

Budgeten för Masses trasiga koppling (som faktiskt var såinnisjuhelvittis trasig!!) verkar ligga inom räckhåll. Vi klarar oss denna gång – också!

Annars är allt som lugnt och skönt….

Märkligt att ett enkelt program med internetuppkoppling kan vara mig så kärt, men så är det!

Dropbox fungerar i det sk ”molnet”, dvs ett lagringsutrymme ute på nätet. Jag är gränslöst förtjust i det! Alldeles nyss bokade jag biljetter till en konsert och när allt var bokat och klart gjorde jag en PDF-utskrift av kvittot, sparade det i min Dropboxkatalog och – vips! – så finns den utskriften tillgänglig för mig på min dator, min iPad och min telefon. Väldigt, väldigt praktiskt! Dropbox spelade också en väldigt viktig roll i detta projekt:

https://youtube.com/watch?v=uKxEuGS_w5E

Jag har ju redan tidigare spritt mina lovord kring uppdatering av kalender, adressbok, epost och liknande, så jag gissar att jag numera är fast! Jag kan inte klara mig utan mina apparater och manicklar!

Och ärligt talat gör det väl inte sådär värst mycket….

Häromnatten var slutet väldigt nära. Jag åkte som vanligt iväg på torsdagens rep och allt var väl. Hela kvällen hade jag en lite svullen känsla i magen, lite gaser sådär som vi alla har lite då och då. Inget att fästa sig vid. Framöver kvällen ökade dock trycket i magen och helt plötsligt kände jag att jag absolut inte alls mådde bra. Verkligen inte alls.

Jag beslöt mig för att omgående åka hem, till min bandkamraters stora förskräckelse. Gaserna i magen hade utvecklats till ett rejält magknip. Jag stannade ett par gånger på vägen hem och provade kräkas men det var resultatlöst. Väl hemma tog jag en magtablett, satt jag en stund och vilade innan jag kröp isäng och tänkte mig sova bort eländet. Så brukar jag tampas med den sortens magbesvär, så gott som uteslutande framgånsrikt.

Denna natt blev lång. Väääldigt lång! Efter att ha vridit mig i plågor till klockan halvtvå steg jag upp, tog ytterligare en tablett och drack mängder av vatten. Magknipet hade nu spridit sig till bröstkorgen och jag började bli en smula orolig själv faktiskt. Det kändes verkligen inte bra! Jag kröp till sängs igen, fick besök av en tröstande katt (Frasse) en stund men då jag inte kunde ligga still mer än 45 sekunder i stöten så begav han sig till annan ort för att få sova mer ostört. Så mycket för den empatin!!

Vid halvfyra-snåret steg jag upp igen och vandrade runt en halvtimme eller så. Trycket lättade en smula och jag började analysera situationen mer konkret. Jag hade rejält ont i mage, det kände jag. Magknip, eller mer magkramp. Krampandet hade också spridit sig över (främst) högra delen av min bröstkorg men jag kände inga andra symptom och mådde förvånansvärt bra, trots att jag mådde så dåligt.

Jag kröp än en gång till sängs och beslöt mig för att somnade jag inte nu så skulle jag ringa nånstans, oklart var men nånstans. Jag somnade omedelbums! Sov till klockan var runt sju, steg upp och läget var oförändrat. Jag ringde då sjukvårdens upplysningsnummer (1177) och fick prata med en trevlig sköterska. Vi gick igenom mina symptom, min kropp och vi klämde och kände och tänkte till. Ja, jag klämde och berättade och hon tänkte.

Nä, nån hjärtattack trodde hon inte det var utan tyckte jag kunde avvakta ett par timmar till. Så blev det. Viloläge intogs i soffan och ingenting hände. Det blev vare sig bättre eller sämre, förutom att jag blev hungrig och åt en lätt frukost. Den satt bra och det var som att nåt hände i kroppen, men bröstsmärtorna gav inte med sig nånting alls, knappt ens det.

Vid lunchtid dök en tanke upp. Jag hade ont i bröstet, kändes ungefär som om jag var lämmen efter ett träningspass (Hahaha!) så varför inte prova med en värktablett? Sagt och gjort, en näve piller intogs och soffan besöktes igen, denna gång med annat resultat. Jag somnade lika fort som när en brinnande tändsticka stoppas i ett vattenglas!

När jag tre timmar senare vaknade upp (i exakt samma ställning som jag somnade i) var alla bekymmer ur världen och jag mådde så bra man kan må, i min ålder, efter en vaknatt.

Exakt vad som utlöste det onda vet jag väl inte direkt, men det finns säkert nån bra förklaring ute där i rymden nånstans. Nu är allt bra och jag har inga sviter efter det hela. Men misströsta inte, det går säkert fler tåg!

Jag kryper till korset och erkänner!! Jag har kikat lite på schlagermelodifinalen.

På självaste kvällen lyckades jag, mest tack vare lite studiojobb, undvika allt utom sista rösterna och det vinnande bidraget. Jag får erkänna även där att Loreens låt på nåt sätt tilltalade mig, och även hennes framträdande. Det talade till mig, oklart exakt hur, men jag tyckte om det, denna enda gång jag såg det.

Dagen efter bläddrade jag aftonblaskorna och såg hur silvermedaljören uttryckte besvikelse över sin placering. Ok, det får han väl göra. Sen hade han synpunkter på det vinnande bidraget, och framförallt att det blivit framröstat.

Jag föll till föga och klickade mig in på artikeln. Jodå, han var rätt klar med att svenska folket röstat fel. Danny sade sig ha ett mycket bättre bidrag, mycket bättre framträdande, ett ”håll käften” framträdande. Jag har hört honom i diverse radiointervjuer där han använt samma uttryck, håll-käften-framträdande. Jag kände mig tvungen att, efter mina goda intryck av det vinnande bidraget, kika på Dannys bidrag. Så jag klickade mig fram på SVTs hemsida och lutade mig tillbaka för att se detta magiska underverk.

Där står han i vit ”kostym” med lysrör i sömmarna och vickar på höfterna, knixar med axlarna, knycker med huvudet och sjunger falskt. Bakom honom ser man ett gäng svartklädda killar med lysrör i sömmarna med likadana rörelser. Har inte popkillar gjort såna där framträdanden sedan… ja, 70-talet??

Min fråga är: Vem är det meningen ska hålla käft?

Sångpåläggen gick bra, trots att jag gör det på krångligast möjliga sätt. Men, nåt kul ska man väl få ha!

Tänk vad en dammsugare kan göra. Införskaffade en grov modell på Jula för ett par hundralappar eller tre. Ett projekt var redan förutbestämt för denna apparat, att rengöra ventilationsluckan i muren, men det slank in ett till av bara farten, nämligen en rengöring av ugnen i vedspisen.

Volym har den, och då snackar jag inte om dammbehållarens lagringskapacitet, så det ringer lite i örat, möjligen bägge, just nu men det går väl över. Den fungerade i alla fall som förväntat och för 349:- kan man kanske inte begära mer.

T-lådan har fått en liten uppstökning. De sängar jag körde hem i Tojjan (2 st 80*200 cm resårmadrasser i bagagen på en Toyota Carina Coupe!) har nu fått ben. Vi brottade oss in i förrådet och letade igenom alla lådor som fanns innan vi upptäckte att benen naturligtvis låg i en låda som a: jag redan letat igenom, b: stod så till att brottningsmatchen inte var nödvändig. Å andra sidan hittade vi ytterligare tre lådor och två resväskor som tillhör Sonen så helt bortkastat var det inte.

Hur som helst så är sängarna nu bebenade (ja, man säger ju behårade och betäckta så varför inte bebenade?) och ett par fiffiga kan-inte-glida-isär-klämmor är på plats. Lite skräp bars ut, likaså en svart strumpa som låg där så ensam och övergiven. Nu är det riktigt mysigt där igen. Fattas bara att vi ska få tummen ur och göra färdigt helt och hållet. Förhoppningsvis i sommar.

Ikväll vankas här schlagermelodispektakelival så jag ska kanske jobba lite med sångpålägg, eller nåt annat kul. Kan man dricka whisky i studion???

En prinsessa är född. Rojalister vädrar morgonluft, republikaner får nya medlemmar. Republik? President? Tja…. billigare? Tror inte det. Det kulturarv vi har i våra svenska slott måste vi ju ändå betala, den nu levande kungafamiljen ska vi ändå försörja under överskådlig framtid så på kort sikt (typ 1-2 generationer) händer nog inget. Sen kanske vi spar nån spänn, men inte så att jag märker nåt i alla fall.

Fördelen med en president är ju dock att man kan byta ut denne mot någon annan man tycker passar bättre. Dessutom byts ju fokus efter ett tag, vi får en ny president att förfölja, skvallra om, nagelfara dess familjs egenheter och onyktra leverne på nattklubbarna. Ja, skillnaden bli väl blott och bart den att vi kan rösta bort presidenten när vi blir less. Kungahuset får vi dras med vare sig vi vill eller inte.

Men som förälder gläds jag naturligtvis med de unga tu, och med den lilla förstås. Ett barn är en gränslös källa till glädje och livsbejakande. Må dom få ett långt och lyckligt liv tillsammans, och massor med syskon.

Annars är allt bra. Traktorn har fått göra rätt för sig, snön är bortskottad för den här gången men på tisdag skulle det visst komma mer snö – igen.

Svågern har gått i pension. Inget traumatiskt, ingen ångest, ingen panik. Bara ett harmoniskt lugn och ett inre skimmer av glädje över att det äntligen blivit dags. Det var väl inget större party, lite kakor, nån bulle och en chokladtårta. Men trevligt.

Vi pratade om kungahuset, den nya prinsessan, politiker, pension (duh!), möbler, biografer, gator, datum, EPA, cricket, hundar, katter och (tror jag) lampaffärer. Plus lite till.

Nån som minns vad EPA stod för? 1978 hade dom i alla fall 100 varuhus, över 12000 anställda och en omsättning på mer än 3 miljarder. Inte illa för en kedja som blev synonymt med saker som inte riktigt var så bra som man kunde önska.

Lite sockersvamlig i huvvet men annars bra. En whisky kanske…..

Katten sover brevid mig, Laleh sjunger glatt och njutbart i stereon, jo, det får tammefan bli en whisky…..

Man försöker att värja sig men det går inte. Det räcker inte med att inte se den, man översköljs från alla håll och kanter av informationen man inte vill ha, och man saknar helt medel att slippa den. Sociala medier, nyhetssidor, tidningar, TV, radio…. Ingenstans går man fri, om man inte hittar ett undanskymt kryphål utan kontakt med världen utanför.

Vi kan ta Facebook som exempel. Redan INNAN programmet sänds börjar spekulationerna, skällsorden och förväntningarna. Man påminns (trots att man inte vill!!) inte bara ATT programmet går utan också NÄR och VAR det går. Man kommer helt enkelt inte undan. Sen brakar det lös under själva programmet där varje danssteg och snedton ska kommenteras och analyseras. Efter varje låt ska det dömas och när röstningen sen kommer igång så drar det igång på allvar.

Men det är inte det värsta. Detta är fullt normala saker att göra över något man är intresserad av och/eller finnes nöjsamt.

Det värsta är alla dessa människor som jag redan innan vet kommer att bli upprörda och förargade, som ändå lik förbannat sitter och ser eländet. Bara för att tio minuter senare spy galla över företeelsen. DET förvånar mig mest. Vad tror man egentligen att man ska få detta år som man inte fått de senaste umfptisju åren?

Nåja, folk gör som dom vill, och jag faller också, till slut, i fällan och ger min syn på cirkusen. Påminner om att man kan titta på något annat, göra något annat.

Gå på promenad.

Ha sex med sig själv.

Ha sex med någon annan.

Rulla tummarna.

Läsa en bok.

Skriv en novell om vedhuggning.

Städa garderoben.

Kom ut ur densamma.

Sortera räkningarna.

Åk till jobbet och sitt hur länge du vill i lunchrummet över en kopp kaffe.

Planera sommarens husjobb.

Prata med din partner (om du har nån, vill säga)

Prata med dig själv (även om du har partner)

Bygg en mobil till barnbarnen.

Bygg en till dig själv.

Tillåt din fantasi spränga alla gränser du inte visste fanns, backa sen tillbaka och spräng dom en gång till bara för att det var så roligt.

Eller nåt.

Melodischlagerspektakelivalen berör oss alla. Alla har någon slags relation till den, även jag, det kommer man inte undan. Men att bli ARG på den, nä, det ids jag inte.

Det är kallt. Ordentligt kallt. Denna lördagsmorron bjöd på 38 minusgrader utomhus, 15 plusgrader inomhus. Huset är gammalt och inte världsbäst på isolering. Ja, förutom taket då som håller världsklass!!

Det var bara att börja elda i spisen och hålla god min. Klädkoden för dagen går i lagerprincipens tecken och besöken utanför ytterdörren inskränker sig till korta, reptilsnabba turer till vedboden. Frampå eftermiddagen steg temperaturen inne till 22 och ute till -29. Nåja, det brukar bara vara ett par dagar det är så här kallt så man överlever nog.

Värre är det för katterna. De är vana att få vara ute så mycket dom vill. Som regel är dom ute timtals varje dag, nästan ovasett väder, men nu…. ja, dom verkar helt förtränga var dörren finns. Dom totalnonchalerar den. Vilket gör att dom efter ett par dagar inne nu är rätt rastlösa och lite spattiga. När dom blir alltför oregerliga slänger man ut dom i tio minuter, sen släpper man in dom igen och dom är som snälla små lammungar.

Ett tag.

Annars är allt lungt. DVDn är på lagning så vi har ”bara” TV att tillgå. Lördagkvällar brukar ju innebära tråk-TV för hela slanten så vi får väl ägna oss åt varandra istället.

Livet går vidare…..

Ibland kan jag bli så där ”Wow!-varm i hjärtat. Oftast handlar det om nåt som har med människor jag tycker om och älskar att göra, men ibland, nån enstaka gång, handlar det om helt andra saker.

Som nu i afton t ex. Utan att bli alltför teknisk så har jag dragit igång en tjänst som kallas för iCloud. Det har med datalagring på nätet att göra. Med hjälp av det kan jag nu skriva in en grej i min kalender på telefonen och vips! (eller… typ!) så finns den i min kalender i iPaden också! Med en enkel uppgradering av min dator så kommer jag att kunna koppla ihop alla tre, datorn, iPaden och mobilen!

Wow!!

Det är väl ingen skillnad på hur ett nätverkskort jobbar i en Mac och i en PC? Min nygamla mac vill inte kommunicera trådlöst med nätverket. Jag är inte människa att fatta hur jag ska ställa in det hela.

Med min PC var det bara att tuta och köra (vilket fruns dator fortfarande gör utan mankemang) men Macen trilskas. Det kan ta ett par minuter att koppla upp sig mot en websida, alldeles oavsett vilken. Hämta epost är en mardröm. Ena gången säger det bara vips och den hämtar tre mail, nästa gång letar den i fem minuter innan den säger nåt syrligt om frånvaro av nätverk.

Kopplar jag in en kabel i datorn blir allt som vanligt. Svisch (nåja!) och schwung! Inga problem. Men kopplar jag då ur kabeln så trilskas det igen.

Trilskas. Ja, hur ska jag förklara. Som ovan, det tar tid att koppla upp sig mot en sida. Provar jag med t ex paddan samtidigt så går det bra, gamla PCn likadant men Macen vill inte. Plötsligt hittar den t ex Facebook, laddar in startsidan men sen om jag vill kika på nån annans sida eller foton… väntan-väntan-väntan…..

Jodå, Macen hittar nätverket och markerar också fullsignalstyrka. Kör jag de diagnoser jag kan hitta så visar de inga fel heller. Kan det vara så enkelt bara att den trådlösa delen på nätverkskortet inte funkar som det ska?

Tips, idéer, hjälp och allmän sympati mottages tacksamt!!