Han svepte med blicken runt caféet där han satt. Folk rörde sig i till synes oregelbundna banor, men han visste bara alltför väl att det fanns ett system i kaoset. Den ensamma mamman kryssade skickligt med sin barnvagn mellan de mötande flanörerna. Någonstans skrattade en flicka, ett par uttråkade unga män satt vid ett bord, samtalade en smula upphetsat men utan någon direkt riktning med sitt prat. Maten han nyss ätit hade överkomlig. Rulltrappans eviga dunkande blev till en vårbäcks brusande, kassaapparater, hasande skor, smällande dörrar, allt smälte ihop till en ljudmatta som slog mot hans öron likt vågor på en strand. En ensam man, strikt klädd och med stressad blick hastade förbi. Vart var han på väg? Vart kom han ifrån? Kanske ett viktigt möte med nya entreprenörer till kommunen, kanske ett snabbt möte för att avskeda halva personalen. Svårt att säga. Deras blickar möttes en kort sekund, var de bekanta? Fanns där ett igenkännande i blicken? Mannen försvann i vimlet.
Ruben Larsson suckade djupt. Nej, någon Hemmingway var han minsann inte. Orden ville liksom inte komma ur honom. Svårare än man kan tro, den där romanen som skulle komma att bli en symbol för detta andra årtionden i tvåtusentalet. Eller är det det första årtiondet? Ruben visste inte säkert. Än svårare då att skriva en kultförklarad roman om man inte ens vet vilket årtionde man själv lever i. Man kanske hellre skulle försöka sig på en generationsroman?
Ruben suckade igen, nej, romanen fick vänta. Den var, i alla fall än så länge, inte inom hans räckvidd, så mycket var klart. Bättre då att sno ihop nåt som han behärskade, fantasier, fria tankar, omvärldsömkan eller varför inte favoritgenren; ren lögn! Där var han okrönt kung. Ge mig en idé och tjugo minuter så ska ni få se på fa….sligt vad tiden går. Dags att bege sig. Var är brickvagnen nu igen…..
