Det går inte längre. Vi kan inte fortsätta vara tysta. Det måste sägas. Ingen av oss kan längre stå stillatigande inför det hot mot hela det demokratiska systemet som vi nu står inför. Vi kan inte låta ickeparlamentariska krafter få tysta en hel yrkeskår. För det är just vad som håller på att hända i detta nu.
Alexandra Pascalidou väljer att bli tyst, att kliva av, att försvinna från rampljuset efter en lång period av hat, hot och skrämsel.
Vid Förintelsens minnesdag spärrades nyhetsredaktioner av av nazistiska anhängare med krav att de inte skulle rapportera om denna dag.
En av personerna bakom sajtkoll.se upptäcker att efter bara ett par dagar igång så börjar någon kartlägga hans familj. Kolla upp. Ta reda på fakta. De stänger då ner sajten och blir – tysta.
Detta är bara ett par exempel från den senaste tiden, men det är ingalunda något nytt. För 16 år sedan skadades en journalist och hans åttaårige son av en bilbomb. Anledningen? Han hade granskat och skrivit om vit makt musik och högerextremismen.
Vilka är det då som gör allt detta? Vilka står bakom dessa hot och denna skrämselapparat? Ja, till viss del, kanske den största delen, är det människor som ser en möjlighet att få vara jävliga, att få averagera sig. Ledorden är ”därför att jag kan”. Man kan slå mot en överhet eller ett system utan att själv riskera bli skadad eller åtkommen. Bekvämt, säkert och, med stor sannolikhet, tillfredsställande.
Men där finns också en kärntrupp som gör detta med ett klart och definierat syfte, ett mål, en vilja att utplåna motståndet så att bara den rätta tron blir kvar, och nej, jag pratar inte om fundamentalistiska religioner här utan och en ren politisk ideologi, en ideologi som inte bygger på frihet, demokrati, jämställdhet och rättsäkerhet utan som bygger på en tanke på att vi alla är olika och därmed inte passar ihop, bara de rättrogna beviljas inträde i gemenskapen.
Hur stoppar vi det här då? Jag har tyvärr inget bra svar. Inget annat än att vi måste försöka. Försöka tala om problemet där vissa självutnämnda anser sig ha större rätt till det offentliga rummet än andra. Tala om att olika åsikter faktiskt berikar vårt samhälle, inte fördärvar. Kanske, kanske inte. Jag har, som sagt, inga bra svar. Allt jag vet är att vi inte längre kan tiga utan vi måste börja ställa krav, ta tillbaka det städade samtalet.
För vad är alternativet?
