Ett försök till terrodåd. Det som inte får hända har hänt. Förvånad? Ja, Överraskad? Ja. Oväntat? Ja.
Men ändå inte. Världen krymper, kryper närmare inpå oss. Sverige som land har i flera år nu deltagit i en väpnad konflikt i ett annat land, må vara för en (i alla fall initialt) vacker tanke. För ett tag sen trappade vi upp våra styrkors mandat från att skjuta i försvar, till att få skjuta först.
Världen krymper. Vi tar ställning. Varför då förvånas över att världen kommer närmare, både det onda och det goda.
Vad som dock smärtar mig mest av allt är att det färskaste partiet i vår Riksdag, vår högsta belsutande församling, reagerar på detta dåd, inte med förfäran över dådet, inte med fördömmande, inte förskräckelse över vad det kan innebära för vår vardag, nej, inte ens med lättnad över att ingen, förutom förövaren själv, kom till skada.
Nej, Sverigedemokraternas första spontana reaktion blir ett skadeglatt ”Vad var det vi sa?”
Jag tror jag mår lite illa….
