Ruben Larsson, och bäste kompisen Sven, bar kanoten så svetten lackade. Grannen hade en gammal kanot och efter en lång vinters förhandlingar var sommarens investering ett faktum. Ett djupt grabbatag ner i pojkarnas spargrisar hade räckt precis (pojkarna ovetandes hade grannen viss information om grisarnas innehåll, vilket underlättade prissättningen) och nu skulle sommaren fyllas med långa sköna paddelturer och spännande upptäcktsfärder. Dryga kilometern var det från grannens gård till vattnet, men det bekymrade pojkarna föga.
Väl nere vid vattnet tog de paus en stund och utrustningen kontrollerades. Paddlar hade de två av, likaså säten, men värre var det med flytvästar. De fanns bara en till antalet, trots att de räknade flera gånger. Nå, Ruben var en av de vassaste simmarna i byn så flytvästen fick kamraten ta. Ett par mackor senare och de var redo för jungfrufärden. Vanligtvis brukade deras båtfärder göras ute på sjön, men denna gång valdes älven som premiärplats då sjön rivit för bara ett par dagar sen och där fanns en hel del is kvar som var i vägen. Älven dög bra, det visste dom sedan förr.
De sjösatte kanoten, som enligt grannen av någon outgrundlig anledning kallades för ”Laxunderläppen”, och klev i. Kanoten, som var av stadig konstruktion, låg fint i vattnet och de paddlade lite fram och åter för att liksom hitta tekniken och formen. Nu var det dags att börja färden. Uppströms skulle de, för där fanns en bra klippa att rasta på och fika lite mer mackor. Paddlandet gick till en början bra, om än en smula ryckigt, men de hittade snart en rytm som visade sig vara hyfsat vägvinnande.
Innan de kom fram till klippan var de tvungna passera under en liten bro. Sommartid var strömmen där överkomlig, trots avsmalnande älvsfåra och en liten höjdskillnad. Denna tid på året var det dock lite mer vatten igång och strömmen var på gränsen till en liten fors. Ruben och Sven diskuterade en stund om de skulle bära kanoten runt eller paddla uppför. Raskt beslöt di sig för att hade de nu väl satt sig vid paddlarna skulle det till mer än en liten uppförsbacke för att de skulle kliva ur. Sagt och gjort, de tog fart och paddlade med friska tag rakt mot strömmen.
Den första tredjedelen var inga problem, inte heller den nästkommande men efter ett par minuter började kanoten tappa såväl fart som riktning. De ökade tempot och fortsatte långsamt uppför strömmen. När de hade bara ett par meter kvar hojtade de och peppade på varandra att kämpa de sista metrarna då Ruben plötsligt missade ett paddeltag. Med älvsvatten skvittrande runt deras huvuden pressade Sven på än mer med sin paddel, och Ruben försökte febrilt hitta rytmen igen. Svens paddlande gjorde dock att kanoten svängde mot den östra stranden och Ruben orkade inte parera och sakta men säkert gled kanoten runt och till slut fanns ingen återvändo utan kanoten började backa.
Ruben och Sven slet som skållade troll med sina paddlar men inget hjälpte. Obönhörligen gled kanoten nedströms i allt högre fart. Den hade snurrat ett kvarts varv och flöt nu med bredsidan mot bropelaren, som kom närmare och närmare i allt högre fart.
”Fan!” skrek Ruben. ”Vi kommer att krascha!”
”Sätt upp paddeln och försök…” längre hann inte Sven innan kanoten med ett brak kraschade rätt in i den spetsiga bropelaren. Med ett, eller rättare sagt två, plask föll pojkarna ner i det vårkalla och strida vattnet och bägge försvann under utan.
Ruben knep ihop ögonen och hade automatiskt dragit åt sig rejält med luft innan han med en bakåtvolt plumsade i älven. Han tappade för ett ögonblick all orientering och drogs av strömmen ner mot bottnen där han dunsade in i en sten och tappade nästan all luft han dragit in. Men väl därnere visste han var han var och vart uppåt var så han sparkade ifrån med bägge fötterna och plöjde genom vattenytan som en delfin, hoppades han, men sanningen var nog mer likt en klumpig säl. Ruben vände sig med fötterna medströms och gled med. Det var bara sekunder efter fallet och han hade ännu inte tid att fundera på var Sven var. Strömmen förde honom med sig i rasande fart och han krockade med ytterligare stenar, det började göra ont i kroppen av kylan och av smällarna. Plötsligt såg han en man vid stranden. En lång mörk man med grova arbetskläder som sträckte ut sin hand och ropade:
”Här! Ta tag i mig så drar jag in dig!”
Ruben vispade på med armar och ben så gott det gick mellan stenarna och lyckades greppa tag i … en kvist. En tjockare kvist på en av björkarna som stod i vattenbrynet. Han tog ett fastare grepp om kvisten och drog sig iland, frustande, flämtande och skakande av chock och kyla. Han satte sig på en sten och stirrade ut över forsen.
”Sven! SVEN!! Var är du??” ropade han förtvivlat. Hade vännen… ”SVEN!!!!” … kunde Sven ha…. Nej, Ruben tänkte efter. Sven hade ju flytvästen!
”Här! Här är jag!!” hördes Svens röst från andra sidan älven. Där stod Sven med flytvästen på och sin paddel i ett fast grepp i högra handen. Ruben suckade av lättnad och de hojtade några tröstande och uppmuntrande ord till varandra innan de kom på att de faktiskt kunde mötas uppe på bron. Där stirrade de tyst på det lilla som syntes av kanoten, som låg viken runt bropelaren, fastklämd av vattnet.
”Såg du gubben?, undrade Ruben.
”Vilken gubbe?” Sven såg frågande på honom. ”Jag såg ingen gubbe. Det är väl ingen gubbe här heller. Jag fryser, vi går hem.”.
De gick sakta hemåt, bägge tysta och funderande. Ruben upptäckte att han hade blåmärken på armarna och benen, samt ett sår på ena fingret. Det blödde rätt bra så han tog några blad och pressade mot såret. Vänstra knät värkte, ett revben verkade ha fått en smäll och han frös så in i bomben men längst bak i Ruben huvud låg en tanke och snurrade.
Vem var mannen som räckte honom kvisten, och var tog han vägen?
