Fick häromdagen veta att en person i min närhet (inte familj!) drabbats av magcancer. Hur långt gången och hur allvarligt vet jag inte idag men det man kan läsa mellan raderna ser inte bra ut.
Har känt den här killen i snart 25 år och det är allt annat än roligt. Gårdagen gick i nedstämdhetens tecken och jag var, på ren svenska, lite lessen hela dagen.
Trots att man inte direkt är berörd, och vi har väl aldrig stått varandra riktigt nära, är det inte enkelt att hantera. Vi var båda väldigt unga när vi lärde känna varran och vi har följts åt genom åren, jämfört barnbekymmer, kriser i förhållanden, bilbyten, matpriser och det skiljer bara ett par år i ålder så man känner spontant att ”han är för ung!!! Han ska inte ha cancer!!!”. Men sån är den, cancern. Den gör ingen skillnad på folk.
Nu kan man bara finnas till för honom…
