Häromnatten var slutet väldigt nära. Jag åkte som vanligt iväg på torsdagens rep och allt var väl. Hela kvällen hade jag en lite svullen känsla i magen, lite gaser sådär som vi alla har lite då och då. Inget att fästa sig vid. Framöver kvällen ökade dock trycket i magen och helt plötsligt kände jag att jag absolut inte alls mådde bra. Verkligen inte alls.
Jag beslöt mig för att omgående åka hem, till min bandkamraters stora förskräckelse. Gaserna i magen hade utvecklats till ett rejält magknip. Jag stannade ett par gånger på vägen hem och provade kräkas men det var resultatlöst. Väl hemma tog jag en magtablett, satt jag en stund och vilade innan jag kröp isäng och tänkte mig sova bort eländet. Så brukar jag tampas med den sortens magbesvär, så gott som uteslutande framgånsrikt.
Denna natt blev lång. Väääldigt lång! Efter att ha vridit mig i plågor till klockan halvtvå steg jag upp, tog ytterligare en tablett och drack mängder av vatten. Magknipet hade nu spridit sig till bröstkorgen och jag började bli en smula orolig själv faktiskt. Det kändes verkligen inte bra! Jag kröp till sängs igen, fick besök av en tröstande katt (Frasse) en stund men då jag inte kunde ligga still mer än 45 sekunder i stöten så begav han sig till annan ort för att få sova mer ostört. Så mycket för den empatin!!
Vid halvfyra-snåret steg jag upp igen och vandrade runt en halvtimme eller så. Trycket lättade en smula och jag började analysera situationen mer konkret. Jag hade rejält ont i mage, det kände jag. Magknip, eller mer magkramp. Krampandet hade också spridit sig över (främst) högra delen av min bröstkorg men jag kände inga andra symptom och mådde förvånansvärt bra, trots att jag mådde så dåligt.
Jag kröp än en gång till sängs och beslöt mig för att somnade jag inte nu så skulle jag ringa nånstans, oklart var men nånstans. Jag somnade omedelbums! Sov till klockan var runt sju, steg upp och läget var oförändrat. Jag ringde då sjukvårdens upplysningsnummer (1177) och fick prata med en trevlig sköterska. Vi gick igenom mina symptom, min kropp och vi klämde och kände och tänkte till. Ja, jag klämde och berättade och hon tänkte.
Nä, nån hjärtattack trodde hon inte det var utan tyckte jag kunde avvakta ett par timmar till. Så blev det. Viloläge intogs i soffan och ingenting hände. Det blev vare sig bättre eller sämre, förutom att jag blev hungrig och åt en lätt frukost. Den satt bra och det var som att nåt hände i kroppen, men bröstsmärtorna gav inte med sig nånting alls, knappt ens det.
Vid lunchtid dök en tanke upp. Jag hade ont i bröstet, kändes ungefär som om jag var lämmen efter ett träningspass (Hahaha!) så varför inte prova med en värktablett? Sagt och gjort, en näve piller intogs och soffan besöktes igen, denna gång med annat resultat. Jag somnade lika fort som när en brinnande tändsticka stoppas i ett vattenglas!
När jag tre timmar senare vaknade upp (i exakt samma ställning som jag somnade i) var alla bekymmer ur världen och jag mådde så bra man kan må, i min ålder, efter en vaknatt.
Exakt vad som utlöste det onda vet jag väl inte direkt, men det finns säkert nån bra förklaring ute där i rymden nånstans. Nu är allt bra och jag har inga sviter efter det hela. Men misströsta inte, det går säkert fler tåg!
