Så var det Farsdag.
Igen.
Det är nu nio år sedan pappa gick bort (varför är det så svårt att skriva ”dog”, för det var ju faktiskt det han gjorde. Inte fan gick han nånstans inte!) och den omedelbara saknaden är ju borta sedan länge. Däremot finns den ju kvar den där långsiktiga saknaden. Att han faktiskt inte är här.
De första åren efter hans död hände det ofta att jag instinktivt tänkte, för en kort tusendel av en sekund, ”Det här måste jag ringa Farsan och berätta!”. Jag satte mig också rätt ofta på någon plats här i huset som jag på ett eller annat vis förknippade med pappa, mer än andra platser (oklart vad och varför!), och liksom ”pratade” med honom. Jag gick igenom vad som hade hänt, vad vi gjort och vad vi planerade. Sånt där som man ofta pratade med pappa om.
Idag sker det alltmer sällan och det är inget jag vare sig deppar över eller saknar. Det är ju så det fungerar, livet går vidare och de som dör ifrån oss är ju rent fysiskt inte delaktiga i vår vardag längre. Fullkomligt normalt och, tycker i alla fall jag, sunt.
Men en dag som denna, en dag när Fäder över hela världen ska hyllas och minnas, så känner jag att det ändå finns en sak som jag… ja, kanske inte saknar men att jag skulle vilja kunna göra det, nämligen detta:
Huset vi bor i nu, jag, K och katterna, är ju pappas barndomshem. Han har inte bara vuxit upp här och haft det som sin stuga under många långa år, han är faktiskt född, rent fysiskt framkrystad, i det rum jag sitter just nu och skriver. Tänk då att få hämta hit honom och få visa honom alla förändringar vi gjort. Det nya avloppet, nya brunnen, carporten, friggebodarna, traktorn(!) och inte minst den isolerade trappen och det splitternya taket med sin supervarma isolering. Att få visa honom att vi förvandlat den lilla stugan till ett hus. Det vore nåt det. Jag tror pappa skulle gilla det!
Åsså att få vandra runt tomten med honom, peta i gräset, bryta en kvist, peka, projektera, fundera, flanera, existera….
Grattis på Fars Dag, pappa!!
