Torbjörns Blogg

Låt mig bara först av allt säga detta: JA!! Jag är en Faceboknörd!! Jag uppdaterar statusar, kommenterar bilder, jag klickar gilla och strör visdomsord kring mig i halsbrytande krumsprång. Jag gillar Facebook. Det möts, det träffs, det delas upplevelser och hittas gamla och nya vänner (och gamla flammor!), det återknyts gamla, nötta men outslitliga band. Jag skapar nya kontaktnät och lär mig spännande saker om människor jag aldrig mött. Jag snuttifierar mina dagar med kaxig skämtsamhet och uppsluppen retsamhet. Jag busar med ungdomar och får en inblick i deras värld.

Dock.

Ibland får jag en uppmaning om att klistra in det ena eller andra i min status. Det kan handla om cancersjuka, om misshandlade barn, om att älska sina föräldrar eller andra helt igenom dunderempatiska handlingar.

Jodå, visst värker mitt hjärta för alla dessa saker, men… jag vill ju säga nåt själv! Jag vill ju SJÄLV formulera mina tankar kring bötesbeloppen för knarklangning. Snuttifierar och förnedrar jag inte bara mig själv utan också de drabbade med att via två enkla musklick ta ställning. Blir det egentligen MIN ställning jag tar? Tar jag inte någon annans och gör den till min för att det blir enklare så? Snabbare? Älskar jag mina barn sådär gränslöst mycket så att jag bara vill spricka, visar jag då det genom att klippa och klistra med tangentbordet?

Jag blir rädd. Rädd att jag blir falsk, oäkta, en blek kopia som inte själv kan hitta på nåt vackert att säga utan desperat greppar andras, multipelt kopierade statusar.

Men dom kommer ju aldrig, dom där genomtänkta och välskrivna statusarna från mina fingrar. Jag skriver ju aldrig om dom där barnen som blir ihjälkörda av rattonyktra bilister. Jag kommer aldrig till skott innan nån annan kommer med en färdigformulerad, färdigkopierad tanke.

Så där står jag, fylld av välvilja och empati, men det blir inget. Jag håller med i tysthet, ensamhet. Men jag håller med….. och där står jag och andas….

I natt har en kamp av sällan skådat slag utkämpats i min säng. Kampen stod mellan mig och katten Frasse. Frasse är en go’ och fin katt som jag älskar mycket mycket. Men han har ett sätt att fullständigt dominera den säng/soffa/fotölj/knä han väljer att lägga sig i. Dels genom utrymme (han kan fylla en fullstor säng alldeles själv), dels genom sin tyngd (tro mig, en sjukilos katt väger flera ton om han vill).

I normala fall går det bra, men när han anser att det börjar vara dags att stiga upp (läs: ge honom mat!) så börjar han trängas. Han lägger sig med fördel mitt på sängen, och samtidigt då också täcket, och lämnar så lite som möjligt kvar åt mig.

Nå, flytta på kattskrället då, säger du, vän av ordning. Jovisst, men det låter sig inte så lätt göras. Flyttar jag honom en liten bit, så makar han bara helt sonika tillbaka. Flyttar jag honom till korgen som står en bit bort från sängen så släntrar han tillbaka, ännu större och ännu tyngre. Går jag ner och lurar in honom i köket så funkar det inte längre. Han väntar snällt i hallen tills han vet att jag säkert inte ska finta honom, stänga köksdörren och gå upp igen (jo, det är alldeles sant!). Slänger jag ut honom så funkar det naturligtvis, med den följden att jag sen ligger vaken och tycker synd om honom så då vinner han lik förbannat!

Nej, enda chansen att få sova vidare är att vinna över honom, dvs vinna tillbaka sängen och täcket. Det göres enklast (i dess allra minst bokstavliga betydelse) genom att man föser undan honom och drar täcket över sig. Problemet är bara att Frasse besitter 18 klor i storleken av 1-tums spik. När han spärrar fast dom i täcket sitter han där. Jag föser och föser men han rör sig inte en millimeter. Jag tvingas då sätta mig upp i sängen, lyfta ena sidan av täcket och helt enkelt lyfta det rakt upp så att han av tyngdlagen tvingas på fall.

Typ.

Problemet är just dessa nyss nämnda klor som borrar sig fast och där hänger han. Långsamt flyttar han tass för tass, han blänger ilsket på mig, flyttar en tass, klättrar sakta men säkert nedåt på det upplyfta täcket. Till slut har jag övertagit mitt täcke och säng igen!

Typ.

Jag nöjer mig med 2/3 för det räcker gott för mig att sova. Detta har då tagit cirka 30 minuter av min nattsömn och jag är klarvaken. Visst somnar jag om efter ytterligare en halvtimme, men då har jag förlorat ca 1/8 av min nattsömn, vilket är mångdubbelt mer än den 1/48 som Frasse förlorat. Han är dessutom tryggt och förnöjt insomnad innan jag kommit in under täcket igen.

Skjut kattjäveln då, hör jag nån säga. Jodå, tanken har slagit mig, men… nej. Frasse är Frasse och man kan inte ta ihjäl folk och fä för att dom gör det dom är skapta till att göra.