Jag har varit och sett Köttets Borg. Jag känner att jag vill skriva nåt om föreställningen, men jag har (för en gångs skull!!) lite svårt att hitta ord. Men ungefär så här tänker jag:
Man måste inte förstå allt man ser.
Jag måste inte förstå DaVincis förhållande till och tankar om kvinnan han målade av, för att tycka att Mona Lisa är en vacker tavla.
Jag måste heller inte förstå varför Tarrantino envisas med att låta mig följa varje snirklande drag med kniven i slutscenen på Ingloriuos Basterds, för att tycka att det är en bra film.
Jag måste absolut inte fatta varför man sitter två bänkrader bakom mig och fnissar hejdlöst åt Spirit Dahl när hon vräker ur sig sin ångest över att ha blivit dumpad. (det gjorde ont att se, men det var så vackert man kunde inte låta bli!!)
Missar jag nåt extra roligt då jag inte fullt ut begriper det komiska i att vara så ”blek att jag är då som traansparaangt”? Kanske, kanske inte, men karaktärerna känner jag igen, och skrattar gillande åt. För att inte tala om Spermapäronen!
För detta är en alldeles underbar föreställning som jag bara inte kan annat än älska. Saga och Ellenor är precis sådär pillemariskt finurliga i sina karaktärer. Karaktärer som är lätt igenkända från mitt eget liv, men ändå utan att kännas som klichéer eller kopior. Nej, Lapp-Ulla, Haparanda Beat Box, Spirit, Lannie Lo och alla de övriga figurerna är sina egna och lever sina egna liv.
Är då detta Sälteatern 2? Nej, vill jag bestämt säga. Visst skymtar det ibland fram ett format från den avlidne, en skugga av igenkännande rörelser, en bekant doft av slirande skämt, men det är allt. Teater Bartolini är sig själv och inget annat.
Köttets Borg blir den där boken man läst men aldrig glömmer, tavlan man sett som sitter kvar på näthinnan, riffet man gnolar på när man vaknar på morronen…
Jag är SÅ lycklig att jag (till slut!!) fått se den. Ni är så fantastiska!! Jag längtar redan på ert nästa verk!! KRAAAAAAMM på er, Ellenor och Saga!!
