Förutom att det är en rätt bra låt av Anne Linnet så är det också en föreställning av och med Tove Olsson.

För ett antal år sen blir en ung man nedhuggen efter en kväll på krogen med sin pappa. Starkast misstänkt blir just pappan men inga bevis finns och utredningen blir det liksom inget av. Den döde är Toves morbror och den misstänkte hennes morfar.

Ingen kan väl säga vad som skulle hända med oss ifall det inträffade i vår familj. Hur skammen skulle te sig, förödmjukelsen, bitterheten, känslan av svek… ja, de negativa känslorna skulle nog rätt enkelt kunna radas upp, som smultron på ett grässtrå.

Men Tove ger oss inte det i sin föreställning. Hon ger oss en bild av sonen och pappan, hon ger dom substans, plockar ut dom från rubrikernas förenklade verklighet. Föreställningen andas inte bitterhet, den blir aldrig mörk eller nedstämd. Nej, den blir faktiskt, det svåra ämnet till trots, mycket vacker.

På en enkel scen med en enfärgad bakgrund står en soffa, en fotölj och ett litet bord. Ja, en liiiiten TV också. I trä från 50-talet. Resten är Tove, ljud och ljus samt små statistinhopp av Rickard Lanzén, som också sköter det tekniska. För att spela upp vitala scener ur barn- och ungdomstiden använder sig Tove av dockor, dockor föreställande morbrodern, morfadern och henne själv. Lungt och stilla får vi genom henne höra familjemedlemmar, vittnen, psykologer osv berätta den del av sanningen dom har tillgång till. Långsamt får vi en bild av de människor som är inblandade i den tragiska händelsen. Men det blir aldrig mörkt och eländigt. Sorgligt, javisst. Ledsamt, jodå, men också komiskt och lättsamt, men aldrig bittert och trist, utan bara … vackert.

Är man som jag lite intresserad av deckare så blir det ofrånkomligen så att man ställer sig frågor. Man väntar på nästa bit av information, nästa ledtråd, nästa pusselbit, man kommer på sig själv att börja bygga plausibla scenarion, letar efter passande bitar, man ställer fler frågor… Tove ger på sitt sätt svar på de flesta, men den brinnande frågan, ”Gjorde han det? Var det han?”. Det svaret behåller Tove för sig själv. Det får vi räkna ut själva.

Om vi kan.

Om vi vill.

Tack Tove (och Rickard!) för en underbar föreställning!! Nu väntar vi bara på nästa!