Torbjörns Blogg

På morronen när jag vaknar har jag en fadd, lätt obehaglig smak i munnen. Jag luktar lite armsvett, är hungrig och pinknödig. Eftersom jag tillhör den halva av mänskligheten jag gör händer det även att jag har morronstånd. Jag gäspar, kliar mig lite, kisar och blinkar och stiger upp ur sängen. Är det arbetsdag vill jag ha frukost tämligen direkt, är det ledig dag kan den få vänta ett tag. Besöket på toaletten däremot avklaras per omgående. För er damer som undrar kan jag berätta att morronståndet brukar lösa sig självt.

Normalt sett klär jag mig, äter frukost, borstar tänderna och åker till jobbet. Där pular jag på med det som ska göras tills det är dags att gå hem. Väl hemma igen blir det middag, lite hemmapyssel, familjeliv, städ-tvätt-disk, TV, dator åsså gonatt igen. Jag har tagit mig igenom ännu en dag, dragit mitt strå till stacken, lever i vetskapen att mina barn mår bra, att ingen närstående gått bort och att livet lever vidare enligt känt mönster.

Jag är en vanlig man. Jag är i stort sett trevlig, men kan säkert vara otrevlig ibland, både medvetet och omedvetet, Jag har fördommar som oftast kommer på skam, men ibland blir de (sällsamt och intressant nog) bekräftade. Jag vill gärna tro att jag går att lita på, men sånt vet man ju inte för man är ju bara sig själv, och bara nån annan kan bedöma sånt. Jag har fel ibland och rätt ibland. Jag vill väl, försöker vara en god människa. Jag ser saker som är bra och tar till mig det, ibland blir det bra, ibland dåligt. Jag ser saker som är dåliga och försöker rätta till dom, ibland blir det bra, ibland dåligt. Jag vill leva mitt liv i lugn och ro, tryggt utan hot mot mig eller de jag håller kär. Jag vill medverka i ett samhälle där alla får plats, oavsett vilket kön, sexuell läggning, hudfärg, religion, födelseort, dimension eller planet man kommer ifrån.

Jag kan vara rädd och ängslig inför det nya, okända, främmande, men jag vet också att det fort går över, att det okända oftast inte är okänt utan bara det kända i ett annat ljus, att det nya inte är nytt utan bara det gamla fast från ett annat håll. Jag vill inte kalla mig vis och erfaren, men jag har (så här drygt halvvägs genom livet) ändå skaffat mig en livserfarenhet som jag faktiskt kan dela med mig av.

Jag är också till 100% fullständigt och ovillkorligen övertygad om att detta gäller för 99,99% av världens övriga befolkning.

Så nu vet ni det, SD, varför jag aldrig kan bli en av er!

Ruben Larsson vaknade tidigt denna morgon. Vintern låg tung över gården och han ville inte alls vakna just nu. Klockan var bara drygt fyra på morronen och gårdagens ”grabbkväll” hos grannarna hade ännu inte helt gått ur kroppen. Han gick på toaletten och begav sig in i köket för ett glas vatten, eller tre, och kanske en korvbit… ett glas mjölk…

Katten Adam, ett storvuxet gulstrimmat knippe på över sju kilo som behagfullt spred sin kropp över gungstolens sits, öppnade sömnigt ena ögat och kollade in sin husse. ”Vad gör han uppe nu, i det där tillståndet? Han måste vara nödig…”, tänkte katten Adam och fortsatte lungt sin sov-sejour. Men något väckte hans intresse, för Ruben vandrade runt i köket, till synes utan mål och mening. Katten Adam plirade nyfiket på Ruben och funderade på om det kunde vara värt besväret att hoppa ner och kanske få sig en mumsbit. Kylen stod ju ändå på vid gavel, det gjorde den.

Katten Adam bestämde sig och hoppade ner på golvet och strök sig kurrande, purrande och uppmanade mot Rubens ben. Ruben verkade dock inte fatta vinken utan han gick raka spåret till kökssoffan, där han lade sig ner och drog en filt över fötterna. ”Ok!”, tänkte katten Adam, ”Det ser inte så illa ut det där heller!” och hoppade upp på soffan han med, lade sig bekvämt tillrätta, körde in tassarna under Rubens smalben och stoppade in panna och nos i hans knäveck och lät sen Rubens kroppsvärme sprida sig längs ryggen. Katten Adam kunde inte låta bli att släppa iväg ett par ”kurr-kurr” får att visa sin uppskattning för att han fick dela sovplats med Ruben.

Efter ett par minuter började dock Ruben ge egna små ljud ifrån sig. Katten Adam lyfte sitt huvud och lyssnade. ”Det var som självaste…”, tänkte katten Adam. ”Gubben ligger och purrar han med!!” Plötsligt spred sig en varm känsla genom katten Adams kropp och han kände en stor tillgivenhet gentemot denna varelse, som så ofta delat både byte och sovplats med honom. Han ställde sig sakta, sträckte ut sin kropp och gäspade innan han med stor försiktighet smög sig upp och lade sig på Rubens bröstkorg, med nos och panna instuckna under Rubens haka. Sakta lät han sig sövas av Rubens rytmiska andning och kurrande och han rycktes hän och började kurra själv.

Ett par timmar senare vaknade Hustrun och insåg, en smula förvånat, att Ruben inte bara redan var uppstigen utan att han troligen varit det ett bra tag, det kände hon tydligt på sig. Hon drog på sig morgonrocken och gick ner till köket för att börja med frukosten då hon förvånat lyssande till ett behagligt, men samtidigt en smula skrämmande, ljud från kökssoffan. Där låg hennes gubbar, båda två, Ruben och katten. Båda gav ljud ifrån sig, som en del diplomatiskt skulle kalla kurrande, medan Hustrun mer sanningsenligt kallade det hela snarkande. Hon tittade på dom en liten stund och insåg att frukosten nog kunde vänta ett tag till och gick upp och lade sig i sängen.