Märkligt hur man kan känna när en förkylning vänder. Ena stunden ligger man där och våndas, svettas, hostar, snorar och mår på ett allmänt ynkligt sätt bara dåligt. Sen kommer man på sig själv att ligga och fundera på en kartong ute på vindan som man kanske skulle kika igenom en smula. Man kanske håller på att piggna till.
En moster till mig har hittat ett foto på saligen insomnade Pappa häromsistens. Ett kul foto där han står i (gissar jag) mosterns kök och ser så där lagom berusat nöjd ut. Fotot är taget nångång ”slutet av 80/början av 90” (det syns om inte annat på hans glasögon) och man fnissar åt hans uppsyn och känner igen ”gamla goa Pappa”.
Då slås jag av två vitt skilda men ändå djupt sammanlänkade känslor på en gång. Jag inser att Pappa verkligen är borta och att mitt liv fortsatt utan honom. Sorgen har för länge sen bytts ut mot en vardaglig saknad. Då jag bor i hans barndomshem så är varje vägg, varje tröskel, varje gammal krok och spik intimt förknippad med honom men i takt med våra renoveringar och ombyggnationer så försvinner den känslan alltmer, och det är bra och precis som det ska vara. Den del av mitt liv som innehöll Pappa har gått från en levande person, via ett smärtfyllt ekande tomrum av sorg och frustration, till ett skönt minne utsmyckat med lite saknad. Tomrummet är fyllt med andra personer, händelser och skeenden. Jag har helt enkelt gått vidare med mitt liv.
Samtidigt genomflödades hela mitt mentala system, lika plötsligt som oväntat, av en enorm känsla av behov och jag längtade efter att få krama om Pappa och säga hur mycket jag saknade honom. Undrar om det är koftan han har på sig på fotot. Jag kunde känna doften av honom, tusentals minnesbilder fladdrade genom min snorfyllda hjärna, bilder av bilrep, byggen, mahjongkvällar, musik….
Några sekunder senare är allt över och som vanligt igen. Jag funderar en smula över vad som hänt men inser att det inte är något dramatiskt eller spännande utan bara en kort privat minnesstund med mig och Pappa. Visst finns det stunder då man saknar honom mer än andra stunder, stunder när man sitter med gamla foton och undrar vem den stela svartvita gryniga mannen är på bilden, stunder då man med kofot i hand skulle ge en månadslön för att få veta bakom vilken bräda vattenröret är draget, eller bara stunder med carportsbyggen då man skulle ha haft en hantlangare som höll fast brädan i andra ändan.
Stunder man haft, men inte kan få igen….
Precis som det ska vara.
