Vår minst gamla bil, golfen Pugh, har haft en liten ålderskrämpa bestående av ett glapp i blinkersen, den främre, närmare bestämt vänster fram. Blinkersen består av ett lykthus, en lamphållare samt en sladd med kontakt som levererar strömmen. Jag har hela tiden trott att problemet varit lamphållaren, som med bajonettfattning fästes i lykthuset, så jag har kämpat med tändstickor, kabelstrips och annat milt våld för att få bukt med glappet.
Ack vad jag bedrog mig.
Häromveckan uppdagades att det inte alls var lamphållaren utan den tidigare nämnda sladden med kontakten som innehöll själva felet. Två tunna sladdar leder fram till denna kontakt och de sitter sen i två små stift som är ingjutna (naturligtvis!!) i kontakten. Efter att ha konstaterat att ena kabeln i princip var av (därav glappet) och den andra på god väg så gjordes ett försök att inhandla en ny kontakt.
Ack vad jag bedrog mig.
På Bilbolaget hade dom förmodligen redan julledigt för där fanns ingen inne just då som kunde hjälpa mig. Så vad göra? Det var bara att plocka fram de gamla elkunskaperna från fornstora dagar och utföra en sk ”gräsmattsreparation”. Detta kan bara gå käpprätt åt pipan och sluta med en extra dyr verkstadsräkning som salt i såren, var min för stunden enda härjande tanke.
Ack vad jag bedrog mig!
Med tillhyggen som kabelskalare, lödkolv och morakniv samt en näve material bl a bestående av gamla kabelstumpar, ett par krokodilklämmor, 2 cm ståltråd samt ca 1 meter eltejp hade jag på fullt accteptabel tid lagat den krånglande blinkersen. Den gamle romerske bilreparguden Bilius Fixus måste ha haft sin vakande hand över mig den dagen för denna bakficksreparation håller fortfarande, en hel vecka senare, för både gupp och kurvor!!
Tack Yngve!!
