Häromveckan kom en arbetskamrat in till vår avdelning och ville ha ett sk ”hobbyjobb” utfört. Normalt sett är det inga problem med sånt, vi hjälper varran så gott vi kan på jobbet. Denna gång var det dock så att hade detta gjorts så hade killarna antingen måstat jobba över eller också lämna grejer okörda för att hinna. Inget av alternativen lät lockande så de nekade.
Nu slumpade det sig så att en ANNAN arbetskamrat hade grejer också som han ville ha gjort. Dessa grejer kunde dock köras UTAN någon försening eller extra insats, och det gjordes också.
I detta läge blev arbetskamrat 1 lite sur och gick följande dag in till chefen (!!) och… ja hur ska jag säga detta…. skvallrade, helt enkelt. Förmodligen med tanken att de som vägrat utföra HANS hobbyjobb nu skulle få det hett om öronen. Vilket i normala fall inte skulle ha varit otänkbart, men nu slumpar det sig så att vi har nu chef på vår avdelning.
Följande trodde arbetskamrat 1 skulle ha hänt: Killarna skulle få skäll, bannor och en uppsträckning.
Följande hände: Killarna fick förklara varför de nekat och vad som låg bakom den andres ”förtur” s a s. Sen utgick direktiv från ledningshåll att INGET hobbyarbete skulle ske med mindre än att aktuell chef skulle vara in formerad. Som grädde på moset har arbetskamrat 1 under veckan fått ett flertal påpekanden av typen ”Hjärnsläpp? Nu blev det ju ännu bökigare med hobby!!” eller ”Hur j-vl- smart är du då??” eller ”Kunde du inte ha skällt på killarna själv?” eller min favorit ”Moget!!! Och när tror du dom hjälper dig nästa gång då? 2050??”
Nåja, förutom en lite upprörd måndag så gick ju det hela bra. För oss, vill säga!! 😀
